Veni vidi Vinci

Sunday, July 22, 2018
vinci, Toscana, Italy
Florens gnistrar i solen, tusentals spektakulärt utsmyckade renässansbyggnader vittnar likt Venedig om en gyllene era av konst och kultur som för en tid gjorde staden till den mest framstående i världen. Medici, Michelangelo, Dante, Bondone, Donatello och Machiavelli är endast några få av de minst sagt legendariska namn som kommer från staden och har gjort det till en kulturell navel i Europa och till denna dag skapat ett av de resmål med flest saker att se och göra i modern tid. Det är så svårt att veta var jag ska börja, David? Il Duomo? Ponte eller Palazzo Vecchio? Uffizierna? Det finns bara en logisk sak att göra:
Jag köper en glasspinne med banansmak och går direkt ut ur staden genom Parco delle Cascine.
Staden är väldigt vacker och rena kulturkokainet för en annan men jag har tyvärr inte börs nog att bo eller tid nog att köa mig in i alla hundratals saker jag vill se. En annan gång min sköna, en annan gång. Lau har åkt vidare och lämnat mig ensam vilket gett mig tillfälle att göra vad jag gör bäst: Vara dum och gå i slumpmässiga riktningar. Jag bestämmer mig för att hoppa av i Florens och traska till hennes hemstad Cascina, sex mil bort fågelvägen utan kompass eller mobiltelefon. Till min hjälp får jag endast en lapp med instruktionerna “Hjälp, jag måste till Cascina. Åt vilket håll ska jag gå?”. Denna lapp kommer visa sig vara totalt oanvändbar de första få dagarna eftersom alla pekar mig i helt olika riktningar hela tiden och jag går i princip i alla riktningar utom mot mitt faktiska mål. Självklart skulle jag kunnat följa Arno, den stillsamma floden jag inleder min vandring längst, men det skulle både vara för lätt men även hålla mig borta från det vykortspanorama som det kuperade landskapet i Toscana innebär. Så in bland kullar och klippor bär det av. Peppen infinner sig direkt, det var alltför längesedan jag fick sova under bar himmel och improvisera dag för dag vad gäller mat och aktiviteter. Underbart.
Solen värmer härligt och jag får en Pippi Långstrump- eller kanske Rasmus på luffen-känsla där jag går och trallar medans jag suger saften ur grässtrån. Överallt finns det pyttesmå byar med lokala vattenhål som jag kan stanna i mellan de långa vandringspassen, där sitter det alltid gubbar och gummor som skrattar åt och med mig och alla planerar gemensamt ihop en strategi att skicka mig i rätt riktning medans jag smackar i mig en massa Birra Moretti. Det är väldigt varmt om dagarna, väldigt väldigt varmt. Så pass varmt att jag faktiskt får lite sting och blir vimsig på längre sträckor, men tack och lov tycks jag alltid hitta mig några kalla stenar att lägga mig under eller avslingringar av Arno att doppa tårna i för att nolla kroppstemperaturen. Jag har inget alls emot värmen överlag dock, faktum är att jag gillar att behöva jaga ställen att kyla ned mig på. Att det är någorlunda varmt även om natten gör dessutom så det är mer behagligt att sova utan tält eller annat skydd, detta till trots så blir det inte många timmar slaf per natt (framförallt (ingen överraskning här) p.g.a mygg). Jag lyckas sova under en gammal stenbro, under en övergiven lastbil och i övergivna hus med ett undantag: Ett B&B som tar in mig efter en liten incident som sinkar mig rejält.
En tidig morgon när jag vandrar förbi en gård (fortfarande gåendes på landsvägen) så kommer en nyvaken hund ut och börjar skälla uppenbart bedrövad över att jag passerar huset. "Happ, godmorgon på dig" tänker jag och traskar förbi, men just när jag hunnit en bit förbi huset så känner jag hur något hugger mig bakom mitt vänstra lår, jag sliter instinktivt åt mig benet men hunden hugger igen tag och får nu en rejäl fläskbit i munnen. Jag gnyr till och står helt still med armarna uppe i den internationellt erkända gesten för att ge upp villkorslöst. Hunden släpper och backar iväg lite, jag haltar iväg några meter och viker sedan ihop i en hög och kollar hur illa jag är knaprad. Efter jag suttit och andats tyst i någon minut kommer hunden tillbaka igen men ser nu inte arg eller uppspelt ut alls utan snarare ledsen och skamsen. Hon går försiktigt fram och slickar mig lite medans hon viftar på svansen, stackarn blev rädd och uppspelt när jag kom klampandes till hennes hus som någon mördare sådär tidigt på morgonkvisten. Hon skyddade nog instinktivt sina ägor och gav mig en känga i röven innan hon insåg att jag bara var en ofarlig lodis och att hon kanske tog i lite väl hårt. Hunden ber alltså om ursäkt och sätter sig sedan borta vid huset igen och lämnar mig halvt upptuggad i diket. Efter en stund kommer det ut en kvinna ur huset, uppenbart ägaren av hunden som undrar vad jag egentligen håller på med, jag berättar vad som hänt och hon blir likblek. Illa kvickt har hon ordnat en plats jag kan sätta mig ned i granngården (som visar sig hyra ut rum), vevat fram sårtvätt och salvor och frågar om jag vill skriva på några konstiga försäkringspapper jag inte riktigt jag förstår. Mig är det förstås ingen större fara med och jag avtackar snällt allt hon kommer med utom grönsakerna som hon plockar ur sin trädgård. Egenodlade tomater? Hell yes! Sover en natt under tak och unnar mig en dusch.
Det till synes rätt snälla bettet tog dock rätt bra och jag får en rejäl lårkaka som sinkar mig en hel del men promenaden går framåt och jag slingrar mig norrut och västerut tills jag snubblar över det kanske bästa resmålet jag hade kunnat drömma om att få passera här i krokarna; Födelseplatsen av Leonardo, turtlarnas självaste ledare! Vinci är ett litet mysigt samhälle och ger mig sannerligen den dos jag ville ha av vinodlingar och cypressalléer, häftigt värre! Men mitt turstråk tar inte slut där inte! Nej utöver detta snubblar jag även på ett annat helt fantastiskt fynd. En sen kväll när jag kliver av vägen för att hitta någonstans att sova kommer jag in i ett stort och fullkomligt övervuxet hus. Dess raserade väggar utlovar utifrån sett rena rama missbrukarruinen men när jag kommer in förbi buskage visar det sig vara en övergiven och fantastiskt utsmyckad herrgård. Trots att nästan inga möbler finns kvar och rummen håller på att vika ihop efter år av förfall så finns det på flera av väggarna kvar fantastiska väggmålningar i renässansstil med religiösa motiv och symbolik. Jag kan inte fatta att en sådan konstskatt har glömts bort och håller på att förgås ute i ingenstans. Det är en surrealistisk känsla att befinna sig i ruinerna av något som en gång tillhört de rikaste av folk och se det återtas av naturen. Där det en gång troligtvis hölls ståtliga fester har nu endast ödlor och starar bjudningar och den enda fiol som spelar är syrsans. Den sista dagen på min vandring kommer ett skyfall och bokstavligt talat blåser mig av vägen, jag klämmer in mig mot en byggnad och ber till alla romerska gudar att min elektronik klarar sig undan de vattenmassor. Det kommer så pass mycket väta att det snabbt börjar fylla ut gatan och vattnet forsar upp längst med benen, det påminner mig om skyfallen i Vietnam. Här är vattnet i luften så tjockt att en strömming hade kunnat simma förbi i huvudhöjd. Men så var jag framme. Eftersom jag går sicksack fram och åter navigerandes efter solen och halvdassiga fingervisningar samt att jag förlorat ett ben i processen så tar det hela fem dagar att ta sig fram till Cascina. Men det var bra att det tog tid, så jag verkligen hann njuta ordentligt. Billigt rött, scamorza och focaccia, fågelsång, ljudböcker och eldflugor. Fina minnen.

Comments

2025-02-06

Comment code: Ask author if the code is blank