Ett tåg, för er som inte vet, är som en utkavlad buss med svängsvårigheter och begränsade vägval. Tåg från Umeå till Stockholm har en fördel man sällan tänker på, nämligen att de går hela vägen till Arlanda utan att man behöver passera Stockholm centralstation. Smart va? Jag och Laura blir galet inspirerade av detta och efter en bekväm tågresa ned så hoppar vi av på Stockholm centralstation och hoppar på bussen till Skavsta. Självklart är det ekonomiskt ohållbart att välja det smartare, bekvämare och uppenbara alternativet så vi får sitta och skaka på busstationen bland stackare som varit ute och druckit sig blinda på fredagen. Snöslask och minusgraderna gör mig allt mer motiverad att fly detta härskna och ledfrusna land, samtidigt är jag fantastiskt omotiverad att krypa in i ett plan från min ärkefiende, det alltid lika ogästvänliga Ryan air. Tack och lov är jag så sömgroggy att Laura kan skyffla ombord mig utan att jag stretar, sen smäller det bara till: Vipps! Pang! Krash! Så har vi landat i den Röda staden i Marocko.

Detta blir min första vistelse i Afrika men är i denna bemärkelse som att doppa tån i poolen och säga att man badat. Afrika norr om Sahel och söder är dock som två helt olika kontinenter vad gäller folk, kultur, klimat.. Ja allt. Det väldiga ökenbältet Sahara beter sig i denna mening exakt som ett hav som separerar medelhavets sydkust från sydväst- och centralafrika och isolerar dem från varandra. Det är med andra ord två olika Afrika inte har besökt och som jag tror båda måste ses för att greppa någon tillstymmelse till helhetsbild. Marocko var förr i världen porten till Afrika för européer och det var genom landet som troligtvis den större andelen av transsaharahandeln passerade, handelsmän sökte sig söderut genom bergen och in i den ändlösa öknen för att köpa guld, salt, slavar och annat som stod på den europeiska inköpslistan. I och med strapatser med rövare, exotiska möten med främmande kulturer och otroliga rikedomar blev så småningom dessa handelsleder, de så kallade saltvägarna legendariska och har av resenärer och äventyrare, framförallt den sanslöst välbereste Ibn Battuta förankrats i världens medvetande. Det har länge stått på min meny att få se afrikas port, de mytomspunna atlasbergen, berberna och såklart saharas vidsträckta ökenlandskap och stjärnklara nätter.

Marrakesh är känt för att vara en ganska högljudd stad, rätt turistig och lönnfet med lurendrejerier, överprisering och skräpvaror. Inte mig emot, bara man vet vad man ger sig in i. Tyvärr så färgas dock det första intrycket av detta. När vi kommer till staden är det redan mörkt och vårt hostel är undangömt ute i souken vilket innebär kass skyltning och kaotiska gränder. Vi navigerar relativt väl och lyckas komma rätt nära utan någons hjälp, även fast förstås många frågar intensivt i hoppet om att få våra pengar eller säger hittepåsaker som att vägarna är avstängda eller att vi inte kan gå på gatorna utan måste åka taxi. Jag försöker köpa lös en sån där enkel papperskarta man får gratis i turistbyrån men här kostar den inte mindre än 70 pix vilket förstås är ett omöjligt pris. Så prutarnivåen blir snabbt etablerad vara ofantligt hög. Plötsligt får de dock nys om var vi ska genom att överhöra oss prata och en kille börjar följa efter oss och pekar oss in i en lång återvändsgränd. När vi kommer fram så är otroligt nog hostellet inne i återvändsgränden men där står även tre män och väntar på oss. De säger att de arbetar på hostellet men vägrar släppa in oss om vi inte betalar pengar för att mannen följt efter oss. För att testa om det rör sig om ett rån så säger jag artigt att jag bara har 200 kr och inte har några mindre valörer att ge, “Perfekt! Det kostar 200 kr” svara mannen. Tvåhundra bagare för att bli förföljd av en mupp 50 meter? Nej tack då äter jag hellre en landmina svarar jag artigt. Han höjer rösten och vi bråkar en stund, men när jag försöker ta mig in mot vårt hostel håller han fast mig. Ajaj, att gorma med folk som ska skinna en på pengar är en sak, det är mest roligt, men när de faktiskt lägger händerna på en så är det inte bra. Jag och Laura pressar oss förbi och försöker ta oss ur gränden men männen följer efter och vips så står de för utgången. Till slut så säger packledaren att jag kan betala vadsom så går de, jag fiskar upp det minsta jag har i börsen, 20 spänn och tackar dem vänligt för deras trevliga trakasserier sen går vi tillbaka och får skydd i hostellet. Folket här är mer aggressiva än vad jag är van vid och det är uppfriskande att veta vilken nivå allt ligger på. Men sen vänder vindarna, hostellet hushålls av en jättetrevlig snubbe som bjuder oss på mintte och ett vettigt sovrum. Marockanskt mintte kommer för övrigt bli vår stora passion, det serveras överallt i hela landet och det är en otrolig fröjd att värma sig med en kopp, morgon, middag och kväll. Vi kommer uppskattningsvis dricka två kannor om dagen. Värma sig men en kopp te? Ja, det är lätt att tro att det är för varmt för te men i februari är det väldigt kallt om nätterna och rätt varmt om dagarna i nordafrika. Mitt teglas spricker av värmeväxlingen när jag dricker en kopp på morgonen, och det är i Marrakech det, i bergen och öknen kommer det bli ännu kallare.

Vi får nu även testa på vår första traditionella frukost bestående av bröd, oftast Msemen och Khobz som doppas i honung, olivolja eller fruktmarmelad. Det låter enkelt och sött men det är oväntat gott och frukostar blir en av mina stora passioner under vistelsen, kulinariska traditioner som hållit igång i 1000-år kan inte vara helt fel. Vi prövar även här vår första Tagine, det gamla berbiska lerkruset man tillagar alla möjliga rätter i och som idag mer eller mindre representerar det marockanska köket. Självklart så är det swing en miss med taginer men berbisk omelett, kyckling och vegetariska är oftare bra än dåliga. Vill ni ha ett bra tips? Terassen på det lilla torgcaféet Fatima berbereine de Tiouit vid Mosquée Ben Saleh var rena drömmen att sitta på, käka och spana in katter, folk och den vackra moskén. Katter finns det för övrigt en miljard av och de fullkomligt kryllar runt dag och natt i jakt på mat och kel, det är förstås lite nedslående att se katter åla runt i soptunnor men samtidigt så verkar de överlag vara både sociala och ibland rent förtjusande. Vi kommer på resan adoptera en katt och en hund, men det kommer vi till senare. Marrakech är i övrigt en stor och kaotisk stad men den faller mig inte riktigt helt i smaken, mest eftersom alla tusen och åter tusen butiker innehåller i princip samma varor, allt är hutlöst överpriserat och man blir ständigt förföljd och trakasserad av de som vill lura av en pengar eller leda en på villovägar. Det kanske tydligaste exemplet utöver rånet första natten är när Laura, som varit pepp på att spana in hennamålningar bokstavligt talat blir ivägsliten av en arg tant som inte tar nej som svar, först efter lite obehaglig prutning blir hon halvslarvigt målad med en hennafärg som kommer visa sig vara rena giftet. Huden där Lau målas kommer bokstavligt talat vara ärrad efter att färgen försvunnit en lång tid senare, rena giftet med andra ord. 

När vi skakat av oss alla tiggande barn och män som följer efter och skriker på oss hittar vi dock flera intressanta platser. Först och främst bör nämnas alla vackra moskéer och pittoreska torgplatser med små mysiga restauranger men även. Exempelvis får jag se det berömda garveriet som hållit igång och med handkraft producerat det världskända marockanska lädret i tusen år. Vi får även se Jemaa el-Fna, det minst sagt legendariska stortorget med shower, gycklare, matstånd och egenheter. Men som sagt innan så fullkomligt kryllar det på alla dessa platser med banditer som aggressivt ljuger dig i ansiktet och försöker, ibland väldigt handfast, ta dina pengar. Vi testar sniglar och apelsinjuice, allt som man hört talas om från staden. Det gäller att ha ett väldigt avslappnat sinne för att överleva staden. En av de saker som endast är av godo är minareternas böneutrop eller Adhan som ljuder genom staden fem gånger om dagen, detta är en rutin som både är tankeväckande och efter ett tag blir väldigt betryggande. Att sitta och dricka te, se ut över bergen och höra Adhan är något som är varmt rekommenderat. Däremot bör det sägas att vissa böneutropare är tondöva och ljudsystemen i många byars Minaret är från 40-talet vilket ger ofantliga skrål och gnissel istället för den annars väldigt melodiska böneutropet, mest minnesvärt blir det metalliska brölet i Imi n warg.

Efter några korta dagar är vi redan färdiga med staden och söker oss ivrigt söderut mot bergen, ödemarkerna och öknen.