Djinn

Wednesday, January 30, 2019
Bab N Ali, Drâa-Tafilalet, Morocco
En sak som hände innan vi lämnade Marrakech är värd att berätta. Den trevliga hostelvärden som vi druckit te och pratat med lite öppnar upp den sista kvällen och frågar oss var vi ska åka härnäst, “Öknen” svarar vi och han lyser upp och tror att vi ska åka till Ouarzazate, en populär större stad strax söder om bergen. Efter lite bök går det fram att vi inte ska till någon stad utan ut i det minst sagt glesbefolkade Jbel saghro och vidare ända ut till gränsen av landet. Vi beskriver att vi två ska sova ute i öknen under klar himmel, kilometer eller kanske mil från närmsta människa. Då stelnar han till, blir mer allvarlig och frågar om vi vet vad vi ger oss in i och om vi vet om farorna med öknen. Eftersom det inte är säsong för skorpioner och ormar och vi uppenbarligen är förberedda för kyla så vet jag vad han menar. IS-anhängare har bara någon månad innan vi åker till Atlasbergen dödat två skandinaviska kvinnor som vandrade i bergen intill Imlil och jag skulle ljuga om jag inte sa att det oroar mig något. Det är förstås lätt att sitta hemma i Umeå och rationellt konstatera att man rent statistiskt är utom fara och att man inte behöver vara orolig men när man väl är där och ligger i bergen så är förstås tankarna lite annorlunda. Dessutom visar sig sinnet bli ytterligare lite nervösare när det är så att man har med sig en vän eller närstående i farliga situationer, tanken av att man utsätter någon annan för fara är, om ni inte testat det redan, outhärdlig. I vilket fall som så känns det inte alltför stressigt och jag tar upp och skjuter ned sådana rädslor i samma mening när jag svarar hostelvärden att vi tänkt igenom alla sådana faror.


“Ja men det är inte det värsta med att vara i öknen” Svarar han. Värre än att bli avrättad av ett koppel sinnessvaga ärkefånar? Är han seriös? tänker jag, vad kan vara värre?
“Spökena” svarar han kallt.


Jag skrattar och frågar hur han menar och han beskriver sedan i detalj hur han inte bara hört om svarta skepnader som vandrar i öknen om natten utan hur han har sett dem. Jag förväntar mig en finurlig liten spökhistoria men istället återges vi en rätt obehaglig incident där han, när han vandrat med några vänner bergen blev förföljd av mörka skepnader som blev mer och mer närgångna, aggressiva och i slutändan svepte in mellan tälten och släckte eldstaden. Han beskrev onaturligt svävande och missformade varelser som vandrar på avstånd och låter dig vara ifred så länge som du ignorerar dem men blir mer närgångna ju mer man bekräftar dem. Jag är förståeligt rätt upphetsad av detta och ler ofrivilligt och upprymt. Det slutar med att han säger: “Ja, du skrattar nu. Men du kommer inte skratta när du ser dem”.


Wow, fullt allvarlig. Skrönor och myter är oftast inte såhär påtagliga och seriöst presenterade, men samtidigt är inte detta något som endast han påstår sig ha mött i öknen. Djinner, som kan översättas som både andar eller demoner, har i många hundra år funnits beskrivna i sagor från den idag arabiska kultursfären. Igenom anglisering av språket och modernisering av berättelser har de flesta av oss hört om dessa varelser i form av “anden i lampan” från Tusen och en natt eller Alladin men dessa “andar” är i äldre folktro och även inom Islam nyanserade och i många fall mörkare. Kanske minns någon den klassiska B-skräckisen Wishmaster? Hursomhelst vore det ett fantastiskt tillägg till detta äventyr om jag kunde få tag på en av dessa djinner och lura in den i våra nya fina tekanna vi köpt. Har endast planerat att jaga Loch Ness-odjuret och Bigfoot i mitt liv, men nu får jag alltså tillfälle att jaga mer hittepådjur! Woop woop!


Hursomhaver så går vi, med morgongrus i ögonen, lite vilse på vägen till busstationen och måste när vi väl kommer fram mer eller mindre bända lös en kille som frenetiskt klibbar på oss och försöker lura oss på fel buss. Vi är vid det här laget fantastiskt trötta på Marrakesh och när vi hoppar in i bussen med slutstation ute i ingenstans så drar vi båda en lättnadens suck och sjunker ned i sätena. Vid soluppgången är vi redan i Atlasbergen och tar in riktigt fina vyer och frisk kall luft, bussen stannar en snabbis uppe i bergen och sedan ute i stäppöknen, vi hinner köpa vandringssnask, en hel drös vatten och beställa varsitt glas mjölk för att göra händerna stadigare. Uppkokad mjölk och kall grön mjölk med vaniljsirap? Såklart. Innan vi vet ordet av har vi landat i Boumalne Dades och får nu äntligen sträcka på benen i ett mindre samhälle, samhället är nedsuttet, mysigt och har en fin utsikt söderut över bergen, på någon minut har vi hittat ett fullkomligt tomt hostel att springa runt och leva rövare i. Te och berberomelett väntar när vi laddar för morgondagens startskott ut i vildmaren, den natten får vi se den troligtvis mest stjärnklara himlen under hela resan med en färgsprakande Vintergata och mer detaljerade vyer av stjärnor och kluster som Plejaderna än jag tror jag någonsin fått. Morgonen därpå så åker vi lokaltrafik mot det lilla samhället vid bergets fot men inser efter ett tag att vi blivit skickade fel och hamnat i Tinghir istället. Stärkta av lite soppa som bokstavligt smakade som att suga på ett par svettiga gamla sockar börjar vi gå tillbaka och får så småningom lift av en trevlig och pratglad snubbe som släpper av oss i korsningen ned till bergen. Nu först förstår vi hur vi kunnat missa vägen som leder ned till bergen när vi passerade tidigare på morgonen, vägen är i princip obefintlig, skylten som visar vägen är liten och tillknycklad till den grad att det inte går att se vad som står på den och vi befinner oss i ett landskap som närmast kan liknas med Mars. Oj vad vi är påväg av kartan, här är det inte många som dräller i onödan.


Efter att ha vandrat under stekande sol, förföljda av ett koppel uttråkade och nyfikna barn och till slut lyckats få skjuts med en trasig liten bil sista kilometern kommer vi slutligen fram till Imi n warg, ett litet ingenting vid foten av Jbel Saghro massivet. Vi får hyra ett enkelt litet rum hos en av de lokala invånarna och försöker vara så lite ivägen som möjligt och observerar hur staden sakta somnar in. Under kvällen kommer det in en liten skock människor och letar upp oss i huset, först tror vi att det är trubbel på gång men det visar sig vara "ägaren" av byn som kommit för att hälsa oss välkomna och kontrollera vad vi är för några kufar. Byäldsten är flankerad av ett litet följe som hjälper till att tolka och läsa papper och till en början ställer han sina frågor genom en ung pojke som kan lite engelska men snart, när en ur följet inser var Laura kommer från så skiner han upp och börjar gaffla italienska så det slår härliga till. Det är roligt att få se den uråldriga traditionen av byäldste och väldigt betryggande att veta att vi har några som håller en vakande hand över oss. Trots detta väljer vi dock att stiga upp i arla morgon och börja tåga iväg innan någon vet var vi ska, så blir fallet och i skydd av morgonens mörker tråcklar vi oss djupare in i dalgångarna mot bergen. Iskall kyla och tunga ryggsäckar sänker moralen något men vi blir efter solen stigit upp oväntat räddade, när jag ska fråga om vägen av en kvinna som mjölkar getter så tittar hon bara på mig och gör handtecknet för te. När jag velar lite så skrattar hon bara, skakar på huvudet och viftar in mig mot huset och försvinner. Hon tog med andra ord inte ett nej eller velande till svar, hon såg helt enkelt att vi behövde något varmt att dricka. Innan vi vet ordet av är vi inbjudna i ett Berbiskt hem och äter traditionell och enkel frukost med hela familjen. Farfar sitter och försöker lura på mössan på en bäbis som totalvägrar huvudbonad, husfadern Hussein pratar med oss och försöker hjälpa oss med information hur vi ska ta oss igenom bergen, och tre kvinnor lägger fram maten och hälsar oss välkomna. Alla generationer sitter i samma rum och äter tillsammans, det är såklart fattigt och enkelt men otroligt inkluderande, hemtrevligt och framförallt äkta. Det här är den legendariska gästfriheten hos de kvarvarande Berberna in action, något jag hört om men aldrig trodde jag skulle få uppleva själv. Helt fantastiska människor. Jag får fota Hussein och hans äldsta son men kvinnorna vill förståeligt inte plåtas, sådan är deras sed, däremot visar de stolt upp barnen och lägger dem i vardagsrummet så att vi kan föreviga dem. Att en så enkel och igenkännbar upplevelse kan vara så mäktig, en av resans highlights utan tvekan.


Stärkta fortsätter vi knata djupare in i bergen och bort från civilisationen och nu när det börjar gå uppför så börjar jag känna i kroppen hur fruktansvärt jobbigt det är att gå i öken och i berg utan att ha en mula med sig. Eftersom du inte vet om du kommer kunna hitta vatten någonstans på vägen och solen ligger på som en stekhet mardröm innebär detta att du måste kånka med dig en ansenlig mängd vatten. Vi räknar ut att jag har 15 liter med mig vilket förstås är åt fanders för mycket packning när man lägger på allt annat, rena självmordet faktiskt, men mina mulgener jag ärvt av päronen gör att jag inte oroar mig särskilt över det. Jag bär ofta för mycket packning och ser inget problem med detta då erfarenheten visat att det oftast går finemang, däremot är jag väldigt brydd över tanken att inte kunna dricka vatten och vara 12 timmar från räddning. Hursomhaver så innebär detta att jag får jobba hårdare än en ensam mjölbagge i en silo grahamsmjöl, det är spagettiben och mjölksyra som gäller. Landskapet öppnar och sluter sig om vartannat och det enda liv som finns uppe i stäppöknen är enstaka enbärsträd, inga skyltar finns och stigen försvinner då och då eftersom landskapet är så hårt och kärvt att inga spår lämnas av mulåsnor och människor. Efter ett tag inser vi att det bästa att navigera efter är mulåsnebajs eftersom dessa används för att frakta varor till de få hushållen i bergen och vi orienterar med stor framgång efter denna metod. Bergen är fantastiska, de skiftar i färg mellan tegel och gråskimrande och skiftar form mellan mesor och vassa, eroderade spiror. Landskapet verkar vid första anblick helt dött och öde men samtidigt myllrar det av ökenmöss och stora skalbaggar, en del av mig ångrar att vi är här i februari, det hade faktiskt varit fräckt att få se en skorpion eller två. Efter en lång och hård vandring börjar solen gå ned och vi lägger in en sjunde växel för att hinna ned till Igli där vi kan få tak över huvudet, självklart är vi redo att sova ute i kylan med, men inom oss skriker kroppen efter proper vila så vi skyndar oss ned.


Igli visar sig vara en pytteliten by ute i absolut ingenstans som syftar till att husera resande, det består av två i princip tomma hus med en liten “butik” som säljer vatten och toapapper. Vi möts där av en ensam ung man som huserar oss, han säger i princip ingenting och är generellt rätt awkward och en gnutta läskig. For obvious reasons döper vi honom till Norman Bates. Här, i ökenversionen av Psycho ligger jag ner i tolv timmar, vi får vi labbarna på lite ägg att göra omelett med och kokas levande i den vedeldade duschen, ett minst sagt avslappnande stopp med andra ord. Dagen därpå skickar Norman oss i fel riktning och vi går bokstavligt talat en hel dag genom stäpplandskapet mot öster, istället för söderut, hettan blir rätt påtaglig och vi får smaka på något som man annars sällan upplever nuförtiden, gammal hederlig värmeslag. Leden är dock fantastisk och vi slingrar oss genom platåer och spiror tills vi kommer ut ur bergsmassivet, mission accomplished! Dock har vi kommit ut ur bergen en bra bit fel och är istället en bit nedanför Bab n Alis matta stenspiror, Ajaj.. Här finns det inte ett jota.. Till vår glädje finner vi en lång motorväg som klyver det annars utomjordiska landskapet, här sätter vi oss, liftar och får till vår stora glädje skjuts till N’kob en bit söderut. Samhället visar sig vara vrålmysigt och efter lite bjäbbande med befolkningen hittar vi en Kasbah som vi har helt för oss själva, det är helt fantastiskt att springa runt i stora innegårdar, på tak och i små torn som står helt tomma. Eftersom området är off-season så är här lugnt och skönt så vi njuter storartat i att pilla på hundar, kolla på katter och äta vad som känns som en Nobelmiddag.

Trots att vi redan nu befinner oss på ett minst sagt stadigt avstånd från storstäder och det mer tätbefolkade centrala delarna av landet så tar det ytterligare en hel dag av hoppande mellan grande taxis, bussar och snålskjutsar för att att ta oss längst, längst bort i landet. Så långt öster och söderut vi kan komma, till ett av de mest ikoniska och karga områdena på jorden. Vi har i och med att vi klättrat över Jbel Saghro klivit över tröskeln men nu är det alltså dags att stiga in i världens största öken, Sahara.

Comments

2025-02-09

Comment code: Ask author if the code is blank