Efter många om och men, dammiga bussar, och carhopping så kommer vi slutligt till Hassie Labied, en anonym liten samling hus i ett fullkomligt platt landskap, eller jaa.. Platt och platt. Sanddynerna till öster är upp till 200 meter höga. Erg Chebbi är en liten utpost av proper sandöken och den yttersta änden av Saharaöknens utsträckning in i Marocko, ett populärt turistmål vanligtvis men eftersom det är off-season så är det rätt folktomt. Samhället i sig är ett av de mindre i området och det är av ren slump vi hamnar här och inte i det större Merzouga söderut, faktum är att vi blir upplockade helt random av en gubbe på busstationen när vi kommer fram till ett närliggande samhälle. Gubben, som inte kan engelska pekar på en liten papperslapp där det står en adress, jag tackar och avböjer i tron om att jag blir skinnad som vanligt men han verkar långt mer avslappnad. När jag försöker fråga om boende och försöker mig på att slakta det franska språket lite så plockar han upp en liten knubbig telefon, ringer till någon och sträcker luren till mig.
I andra änden är en högljudd och buissnessmannaaktig men samtidigt rolig och hjälpsam kille som ger oss namnet på sin kasbah han sköter, ett oväntat schysst pris och information om samhället. Han säger åt oss att kolla runt och sedan komma förbi om vi inte hittar något bättre. Att vi går och tittar till hans ställe tackar vi sedermera vår lyckliga stjärna för. Youssef, eller Mr “Welcome home” som vi kallar honom är en intensiv men välmenande och schysst kille som ger oss mycket information och hjälp under vår vistelse här, till allt man frågar svarar han alltid “No problem”. För er som undrar sköter han Auberge Kasbah des Dunes, varmt rekommenderat ställe för er som tänker passera här.
Hassie Labied är en märklig plats, mitt ute i en annars tokplatt och totalkarg landsände av grått och mörkbrunt ligger här en koncentrerad samling orangegnistrande sanddynor som reser sig ur ingenstans och sedan dominerar landskapet hela vägen till den algeriska gränsen. Samhället i sig är sömnigt, anonymt och hemtrevligt men det märks att här vanligtvis turistas rätt ordentligt, vart tredje hus är ett hostel, organiserar karavaner in i öknen eller säljer pryttel.
Här spenderar vi en hel drös dagar och är simultant ständigt på äventyr samtidigt som vi inte gör något alls. Vi går ut och bestiger den största dynan i den kalla morgonen och ser soluppgången över det overkliga landskapet, spårar insekter i den fina sanden, går promenader runt i “staden” och tittar på stjärnorna. Här finns många favoriter, en jättetrevlig kille som gör vrålgoda kycklingmackor blir favoritlunchstället, en dromedarparkering i utkanten av samhället där man kan hälsa på och pussa på de fantastiska djuren och en oas av träd och buskar som direkt leder en ut i öknen. Vi hinner promenera bokstavligt efter kompassriktning ut i stenöknen till Lac Dayet Srij, en iskall men vacker sjö där det står ett gäng halvförvildade men kramgoa dromedarer och svalkar sig, vi går på fossiljakt ute i öknen och hittar fossilerade träbitar, vi besöker Merzouga och promenerar längst vägar och gränder, överallt dit nyfikenhet drar oss. Två saker sticker dock ut mer än det andra, för det första är frukostarna här helt otroliga och jag får en klump i halsen när jag tänker tillbaka på dem efteråt, det är helt magiskt att sitta och titta ut över öknen och äta klassisk marockansk frulla med hutlösa mängder tillbehör och färskpressad juice.
Insha'Allah får jag komma tillbaka och smaka det någon annan gång i mitt liv. Den andra och troligtvis bästa saken som händer oss är dock att vi hittar en sliten liten gatukatt vi kallar för Saghro, han smyger sig efter oss och gosar upp oss så fort vi stannar. Vi blir förstås kära direkt och kånkar med oss honom närhelst vi kan. Dagarna flyter på och innan vi vet ordet av måste vi dock börja dra oss vidare, jag är dock fantastiskt glad att jag äntligen får se en öken och uppleva det minst sagt unika klimatet. Ja, och pussa en dromedar förstås.
En sista minst sagt kul händelse är att vi bestämmer oss för att undvika höga priser genom att gå längst vägen och lifta när vi ska resa därifrån. Alla bilar som passerar visar sig dock vara chartrade turist-åk som inte stannar eftersom vi inte tillhör deras grupp, inga lokala talanger passerar och snart har vi vandrat långt ut i ingenstans. Efter en lång och osäker vandring stannar dock en bil och tror du inte att det är Mr “Welcome home” som råkar passera, självklart får vi då skjuts i ett lyxigt baksäte hela vägen fram till samhället där vi kan hitta långdistansbussar som tar oss till havet. I dammiga bussar fulla med skrikande tonåringar reser vi således från ett hav till ett annat.
2025-02-14