Surfs Up Dude

Thursday, February 07, 2019
Taghazout, Souss-Massa, Morocco
Efter att ha ålat runt i Agadir i arla morgonstund så hittar vi rätt på lokalbussen och all vår tvekan på om det är rätt buss eller inte försvinner när vi ser dess digitala informationsskylt, den säger “Go surfing”. Vi ska till Taghazout som är en retreatby för surfare ute på atlantkusten dit man tydligen åker för att finna en av tre saker: Vågor att surfa på, akroyogatränare att ragga på eller stereotypt stylade surferdudes att röka på med. För att vara riktigt ärlig så är jag först rätt skeptisk till detta, inte för att jag har något emot hippies, eller den unika surfarstilen utan endast av anledningen att det blir tradigt väldigt, väldigt fort. I alla situationer där man möter sådana tydligt nischade “livsstilsmänniskor” så handlar oftast alla samtal om just den valda livsstilen, alla ser likadana ut, alla lyssnar på samma musik och alla arbetar intensivt för att förstärka den valda ingruppen. Det blir med andra ord rätt intensivt när alla alltid pratar om exempelvis att bänka X kilo/Bulka/Deffa/Proteinmängder/MMA eller Legalisering/Polyamori/Yoga/Meditation/Cannabis och det är dessutom, av någon anledning, väldigt läskigt när många människor håller med varandra i allt. I vilket fall som, trots mina reservationer, så är det rätt avslappnat och säga vad man vill om surfare men är de chill något förbannat. Vistelsen blir behaglig och låg i tempo. Taghazout är en liten och väldigt behaglig ort som visserligen består till 100% av restauranger, pryttelbutiker och uthyrda lägenheter men fortfarande har en jordnära charm. Det är traditionellt blåmålade hus och båtar, lokalbefolkningen mekar på med sitt och allt är ruggslitet och för det mesta nedtonat.

First things first though! Det första som händer när vi kör dit kl 5 på morgonen är att busschauffören mer eller mindre kör sönder bussen och knäcker farthinder i 40 km/h för att hinna till morgonbönen. Väl där är det rått i luften, iskallt och allt är stängt så vi blir sittande på gatan. Då kommer det fram en liten hundvalp mot oss, den gnyr försiktigt och skakar kraftigt uppenbart frusen och ensam på gatan. Vi prejar in den under filt och den somnar direkt vi bäddat in den, när sedan solen och värmen kommer och orten vaknar till liv så tutar våran nya vän igång och vill direkt upp och springa efter alla på gatan, vipps så är han borta. De närmaste dagarna så är vi lite osäkra på grund av detta möte, självklart förstår vi att Pupper, som han nu kallas, är en gatuhund och troligtvis är van vid att vara ute på gatan men samtidigt så verkade han rätt illa däran och vi är beklämda över tanken att han ligger och fryser i någon gränd om natten. Operation Rädda Pupper pågår hela vistelsen och vi tar många promenader runt för att se efter om vi kan hitta honom men det är först näst sista dagen Laura ser honom igen i god vigör och gott sällskap, vilken lättnad! Det är för övrigt proppfullt med gatuhundar och katter i staden som alla är extremt sociala och mysiga. Alla verkar behandla djuren väl så de blir kollektiva husdjur mer än vilda och vådliga, jättemysigt! Framförallt så lär vi känna två katter som hänger vid vårt frukostställe, Mama och Big face. Båda kommer och vill bli kelade men Big-face är extremt påträngande och klättrar bokstavligt talat upp för byxbenet och lägger sig över axeln om man står stilla för länge. Det finns mer mysig här också, såsom det pyttelilla torget som på kvällarna sköljs över av de lokala ungdomarna som spelar boll, leker tagen och… parkour! Vad kul att se! Jag får till och med leka runt med dem och träna lite själv, en kille är riktigt duktig och vill lära sig mycket. Det är sjukt kul tills dess att en väldigt aggressiv och totalt sönderknarkad snubbe kommer fram, gör pruttljud och vill slåss. Oavsett en rolig upplevelse! Här sitter vi varje kväll och knarkar mintte och tjuvlyssnar på staden.

På dagarna går vi långpromenader längst havet, söderut ligger en 4,5 km lång öppen och tom strand som sträcker sig en tredjedel av vägen mot Agadir. Den är enorm och tidvattnet gör att den går mellan att vara en tunn linje till att vara hundra meter bred, det finns således väldigt goda förutsättningar och gå barfota och plaska vatten hela vägen ned och upp för stranden. Dock skall det sägas att även detta medför konsekvenser, jag tror aldrig jag solbränt ovansidan mina tår förut men nu har jag i alla fall det. Att bada går även utmärkt, vattnet är friskt och vågorna roliga att bli nermejad av, det finns trots allt en anledning för alla surfares närvaro. Stranden är en av resans highlights, det tar bokstavligt talat halva dagen bara att gå fram och tillbaka längst stranden och det är nedvarvande något fruktansvärt att växla mellan bad, att samla havspolerade stenar och att snacka skit. Vid ett tillfälle belönas jag till och med av mannen i molnen själv när han, helt utan motkrav spolar upp en oöppnad öl till mig när jag badar i havet, flaskan polerade men när jag öppnar den så verkar den fortfarande reko och smakar inte alls fel. Hah, gubbtjyven vet att jag törstat lite efter bira i detta ölkarga land och sände mig en drickbar artefakt, tack big man! Tiden här går oavkortat till att ladda batterierna med käk, utforskning och djurpillande, det är så nära en semester jag kommit sedan Prigradica.

Men så var det dags att kila hemåt och små äventyr väntar förstås när vi drar norrut med. På vägen tillbaka får vi klämma in oss i universums minsta taxi och Laura får en skyddsängel i form av en tant på långdistansbussen. Tanten skäller viskande på mig och gestikulerar för att jag ska vakna, smyga tillbaka en stolsrad till en sovande Lau och dra igen draperierna så hon inte har solen i ögonen. Tanten är väldigt nöjd när detta har skett. Vi stannar i Marrakech igen och köper de sista få artefakterna vi velat ta med oss hem och spenderar en underbar natt på Menaraflygpatsen med exakt noll timmars sömn, för att hålla värmen försvinner Laura in under ett berg av filtar och kläder och jag går till en handvärmare var tionde minut och blåser ned varmluft igenom kragen ned i brallorna. Det är som vanligt ett välkommet litet avslut att zombifieras i avgångshallen på en flygplats och något som blivit så återkommande att det numera kan anses vara tradition.

Och så var den resan över, sammanfattat kan sägas att det var helt fantastiskt att äntligen få se öknen, att Berberna är en underbart folk och att vi alla borde åka till N’kob eller Hassilabied minst en gång i livet.

Comments

Mamma
2019-05-26

Wow!

2025-02-14

Comment code: Ask author if the code is blank