Historia. Historia.
Jag vill gärna prata om historia och försöker prata mycket om historia, även fast detta leder till mycket lidande för mina närstående är tjatet av en anledning
. Historia är inte bara relevant när man reser utan direkt nödvändigt för att förstå ett resmål. Förstår man inte monumentens mening, byggnadernas design eller gatornas namn så förvandlas snabbt städer till stora ansamlingar betydelselösa betongbyggnader snarare än något levande, tankeväckande eller känsloeggande. Det handlar även om vad man inte ser, en bortplockad staty eller ett demolerat palats säger mycket, se bara på Führerbunkern där Hitler spenderade sina sista dagar innan han vek upp tårna, den är idag en parkeringsplats, inget museum finns här, ingen plats finns att minnas honom. Bara att stå och fundera över detta skapade många tankar. Väldigt många går förbi Stortorget i Stockholm eller Franz Joseph gatan i Sarajevo utan att se någonting utöver sten, blomkrukor eller glasstånd. Betänk skillnaden. Med historia blir besöket vid Shiloh en för många personligt omvälvande och livsförändrande upplevelse, utan historia är det bara en hop träd och ett par gräsmattor.
Det är på de flesta resmål inte skyltat med historia, den saknar kommersiell vikt och historien verkar lätt glömmas och försvinna. Detta är dock inte fallet i Berlin, här är och hålls historia ytterst levande. För några dagar sedan var det 70 årsdagen för andra världskrigets avslutande men jag är inte säker att det påtagliga drivet att belysa historien är tillfällig. Varannan meter snubblar vi över permanenta minnesplatser, monument, plakat eller bevarade ruiner, vissa av gatorna innehåller så många informationstexter, utställningar och museer att man ser dubbelt
. Kort sagt är Berlin för den som gillar modern politisk historia en måste. Staden var nämligen inte bara centrum för de kanske mest igenkännbara och känsloväckande episoderna under början av 1900-talet (Weimar och nazitiden) utan även en av de mest ikoniska episoderna under 1900-talets slut (DDR och Berlinmurens fall), detta är vad som lockat oss hit.
Vi ser självklart fler intressanta platser än jag har bläck att beskriva men några borde omnämnas.
KZ Sachsenhausen:
Att säga att många tyskar i sin vardag fortfarande lever med ekot av andra världskriget är en underdrift. Exempel: Vårt tåg till koncentrationslägret blir stoppat eftersom en odetonerad flygbomb från kriget hittats i närheten av rälsen. Att Berlinborna behöver anpassa sin dagliga pendelfärd till jobbet är sannerligen ett tecken på att historien är ytterst levande och relevant.
Sachsenhausen var en av de första koncentrationslägren i Tyskland och fick en tidig roll som modelläger, dess syfte var att skapa en grundmall i organisering och design, hur baracker skulle placeras, hur tortyr och avrättningar skulle organiseras
. Den skulle bana vägen för den kommande förintelsen. För att förbereda SS-soldaterna att psykiskt klara de våldshandlingar som var standardförfarande i lägren anlades ett stort utbildningskomplex som en del av lägret. Vad de unga fångvaktarna lärde sig i Sachsenhausen tog de sedan med sig när de förflyttades till de enorma förintelselägren i öst. Detta innebar självklart även att arbetslägerprincipen i sig behövde utvecklas, hur länge klarar sig en arbetare utan sömn? I isande kyla? Hur snabbt går kroppen sönder om den överbelastas? Många av dessa frågor kom att besvaras innanför det elektrifierade stängslet. Ett exempel på detta är tillverkningen av militärskor i lägret, fångarna tillverkade inte bara dessa utan tvingades även testa dem. En stor viktfylld ryggsäck (för att simulera militärens stridspackning) och stövlar sattes på fångar som sedan tvingades springa utomhus tills de kollapsade (uppemot 40 km per dag) i små rutor med olika typer av underlag för att se hur snabbt skorna nöttes ut
. Speciellt de homosexuella fångarna (utmarkerade med en rosa triangel på sina skjortor) utsattes för detta, de ansågs mindre värda än andra fångar, som de kriminella fångarna eller de som varit politiska motståndare. Otaliga sådana historier och många livsöden passerade, eller avslutades här.
En andra sak som är intressant att betänka här är den historiska användningen av lägret. Det finns både monument från den Sovjetiska sidan (lägret låg i Östtyskland) och ett senare västerländskt minnesmonument. Se bilder nedan på dessa, vilken skillnad. Det Sovjetiska monumentet reflekterar mod, motstånd och seger. Muskulösa, handlingskraftiga fångar med eld i blicken (och med stöd av en Sovjetisk soldat som hjälper att överta lägret). Det västerländska monumentet visar lidande och förtvivlan, utmärglade fångar som försöker hjälpa varandra ut. Det ena minns segern över fascismen, den andra minnet av dess offer. Detta mina damer och herrar är historiebruk.
Hohenschönhausen:
Efter andra världskrigets slut så var det Nazisternas tur att torteras, denazifieringsprocessen var rättfram och ofta våldsam, speciellt i Östtyskland. Tidigare nazistiska fängelser togs över av Sovjet, fängelsevakterna blev de nya fångarna och efter att järnridån föll så fylldes fängelserna snart med nya fångar: Sovjetstatens politiska motståndare. Alla som ansågs vara antikommunister eller alltför västorienterade blev direkt statliga fiender och målet för det nya ministeriet för statssäkerhet, Stasi
. Hohenschönhausen i Berlin var ett centrum för ministeriet, ett helt område av kontor och arbetsbyggnader med en fängelseanstalt i mitten. Till en början var fängelset rudimentärt och brutalt med frekvent misshandel och enkla betongceller. Den gamla fängelsebyggnaden kallades "U-båten" eftersom den var kall, våt och under marken. Efter andra världskriget när tortyr av fångar ansågs mer och mer oacceptabelt utvecklades nya metoder, Stasi är ökända i detta eftersom de utvecklade en hel vetenskap kring psykologisk tortyr, förhörsteknik och övertalning, den kallades Zersetzung, "Nedbrytning". Det handlade inte längre om att slå ut tänder utan att förstöra individens självförtroende, underminera dennes rykte och bryta ned personen med olika nya ickefysiska metoder. Stasis fångar utsattes natt efter natt, ibland i månader, för allt från isolering och sömndeprivering till hot och lögner. Tusentals människor har än idag åkommor som en följd av detta, flera klarade inte av att leva efteråt.
För att göra en intressant jämförelse med återblicken vi får här av DDR-tiden så kan vi jämföra Hohenschönhausen med det nyare DDR-museet, visst är detta äpple-päron men det är intressant hur ett modernare, mer centralt och välbesökt museum för vidare informationen om Regimens baksida
. I DDR-museet visas Östtyskland upp med en påtaglig nypa av "ostalgi", nostalgin om de goda sakerna med den gamla regimen. Visst beskrivs även Stasi i här, men den tar inte mer utrymme än utställningen av Trabant-bilen eller av den som beskriver östtyskarnas oväntat höga praktisering av nudism. Stasi beskrivs i korta lättsmälta textsnuttar som mer eller mindre en hård och elak säkerhetstjänst. Det är för mig två olika länder som beskrivs.
Östtyskland är alltså två helt olika saker beroende på vilken plats du besöker som beskriver det förflutna, på vägen ut ur museet hörde jag tom en förtjust Amerikan som uttryckte hur synd det var att landet inte fanns att besöka längre. Jag tror ingen hade den tanken efter Hohenschönhausen.
Besöka Östtyskland? Just det ja.. det tar oss osökt in på nästa moment:
Berlinmuren:
Trots att muren, när man väl står och petar på den, inte i sig är särskilt häpnadsväckande så tar det ett tag att att få huvudet kring vad delningen av Tyskland faktiskt innebar, stängningen av gränsen var mer eller mindre total
. Sovjet murade inte bara en gräns mellan de två stadshalvorna i öst och väst (iom att Berlin i sig låg i Östtyskland), utöver detta blev hela staden inringad och efter en ständig ström flyktförsök så växte den tidigare blyga muren att bli överraskande otäck och formidabel. Två saker tycks i modern tid visas om just Berlinmuren och båda fokuserar på folket. Den ena visar med spänning de histnade lyckade flykterna i luftballonger, tunnlar och linbanor, den andra visar med sorg de som inte klarade sig. Det finns gott om museer som återberättar perioden. För muren specifikt är kanske museet vid Checkpoint Charlie den mest kända, denna måste jag dock säga var det minst pedagogiska och mest historievinklande museet jag vart på. Privata grupper såsom Reagan legacy foundation har köpt in sig i utställningarna och det märks tyvärr tydligt, allt är antingen marknadsföring för privatpersoner eller sensationalistiskt för att fånga ögat. En sorglig subtil kommersialisering med andra ord där du om du inte håller tungar rätt i mun köper smulor av muren och roliga militära hattar dyrt i den stora souvenirshopen som museet avslutas i
. Nä, vill ni lära er om den östtyska tiden gå med fördel till det Tyska historiska museet och strapatsera sedan ned längst Bernauer Straße, där mursektioner återskapats samt tunnlar och flyktplatser markerats ut. Här finns den riktiga historien.
För den återstående promillen som läst hela vägen ned hit förbi allt historiskt jibberjabber så kan jag bara konstatera: Historia kan göra en resa fantastisk och för den som håller sinnet öppet kan ett dammigt museum vara värt att åka några timmar extra för att se.
En stad utan historia är som en person utan minnen.
Det krävs murbruk, men framförallt historiebruk.
Wednesday, May 13, 2015
Berlin, Berlin, Germany
Other Entries
Comments

2025-02-13
Comment code: Ask author if the code is blank
Mamma
2015-05-27
Naturligtvis läste jag allt jibberjabber !