Shakira - Try Everything

Jepp, nu är det dags att höja ribban .

Förra resan innehöll en del spännande utflykter, men ingenting som var riktigt utmanande. Jag saknade nästan känslan av att nätt och jämt klara av något, eller ännu mer potent: Att misslyckas helt. Det finns något väldigt charmigt med att sätta upp ett väldigt svårt eller kanske helt omöjligt mål, och traska iväg att försöka uppnå det. Även om det kommer tårar och det vrider sig i magen när man tagit ut varenda uns av kraft i kroppen (och ändå inte lyckas) så finns det något helt fantastiskt med att i alla fall ha försökt. Så var det i kylan vid Fujis fot, så var det i regnet vid Huanghuacheng och så kändes det på nedsutten bar i Lhasa. När kinderna torkat finns det dock mer ofta än sällan bara kvar motivation, en bitterljuv glädje och framförallt stolthet. Det är rätt fantastiskt att misslyckas med andra ord, alternativet är trots allt, att inte göra något alls. Att se en stig och säga "nä, det där klarar jag inte" eller titta på en bergstopp och tänka "omöjligt". Vilken dyster utsikt på livet och den egna, ständigt överraskande förmågan.

Så vi satsar på stort.

Vi har valt att gå över alperna, precis som Hannibal och Nappe gjorde back in the day för att förtjäna sina titlar som strategiska genier. Jag kan dock inte säga att min egen reseplan känns som ett strategiskt genidrag, mellan de utsatta knapparna på kartan förutspår jag värkande fötter och kalla, obekväma nätter. En tröst är att om vi lyckas, så gör vi det i alla fall bättre än Hannibal, och långt bättre än Napoleon. Den rackaren red med stor sannolikhet på en säkerfotad mula och drack vin varje kväll framför en mysig brasa. Vi lär ha det något mer spartanskt. Men oavsett detta så kommer mödan förstås vara värt det, bara utsikten lär vara bländande, kass planering eller ej, och för att vara riktigt ärlig tror jag inte vi kan misslyckas på den fronten, Det är inte för intet som tusentals reser till Alperna varje år.

Rent praktiskt kommer vi att börja i södra Tyskland i Bayern, gå över den tysk/österrikiska alpryggen in i den österrikiska Tyrolen och sedan över den södra bergsryggen ned i det italienska Alto adige. Då idéen är ganska rudimentär och ambitiös (med andra ord inte den bästa) så var det ingen överraskning att ytterst få etablerade vandringsrutter fanns tillgängliga för den annars väldigt väldokumenterade och upptrampade Tyrolen, det finns många rutter som går fram och tillbaka, men ingen nog utmanande som korsar alla länder i ett svep. De enda färdiga lederna som liknade någonting var resor med vinprovning och bussetapper som rörde sig uteslutande i dalgångar och undvek bergen, något som mer eller mindre är vansinne när så vackra bergsleder finns tillgängliga. Vi fick istället klippa och klistra ihop en egen rutt som tänjer lite mer på fantasin och kommer bjuda på flera riktigt saftiga svårigheter, den blir inte den mest effektiva, men garanterat den svåraste jag kan tänka mig att vi kan hinna på bara två fjuttiga veckor ute i vildmarken.

Jo. Vildmarken. Trots att Tyrolen i princip är urmejslad att göra trekking avslappnat och mysigt med ölstugor, badtunnor och varma sängar varannan kilometer så är detta inte vårt fokus. Om du inte gillar att elda pengar så är detta nämligen inte så attraktivt, visst kommer vi stanna och ta en öl här och var men tanken på att bränna tusentals kronor i veckan bara för sängplats är inget jag är sugen på, och väst/centraleuropa är vad det är, det är inte realistiskt att förvänta sig hitta snorbilliga alternativ till mat eller sovplats. Alternativet blir istället vildmarken, att kliva av leder och respektfullt (dock en gnutta olagligt) pilla upp ett tält i någon buske för att vila huvudet i några timmar. En strategi som spännande nog kallas "Stealth camping" av backpackingfantasterna. 

För oss svenskar är det här inte något man tänker på direkt, allemansrätten gör övernattning väldigt enkel, men när man åker till andra länder blir det genast inte lika enkelt. Även fast vandringsfrihetslagar ofta finns på plats (dit vi ska finns t.ex. Wegefreiheitslagstiftningen) så är det mer eller mindre alltid förbjudet att campa eller sova. Det är helt enkelt inte önskvärt av varken ordningsmakt eller turismnäringen att tillåta ett fritt eller gratis alternativ. Din möjlighet att sova baseras då snarare på hur förstående lokalbefolkningen är mer än något annat, dvs om de väljer att följa föreskrifterna och schasa bort dig eller om de tillåter dig att slumra en stund. Vi får se hur väl vi lyckas verka oskyldiga med ett neongrönt tält hängandes ur ryggan och hur väl vi charmar de vi passerar.