Nu börjar det roliga.
Då vädret spricker upp så kan vi inte hålla oss kvar och vandrar vidare längst med Achensee i vad som visar sig vara en både behaglig och spännande stig längst med bergsväggen intill vattnet
. Det ljusblå, helt stilla vattnet och den ständigt klättrande och fallande stigen väger upp för de vädermässigt ostadiga och terrängmässigt relativt oimponerande tidigare dagarna. Vi spenderar förmiddagen att försöka lista ut hur man säger hej ordentligt på österrikiska medan vi traskar men kommer inte fram till mycket då varannan person säger något nytt. Halvvägst ned passerar vi Gaisalm, en idyllisk rastplats och tar oss en öl. Vi gottar oss i tanken på att resa hit med vänner och sitta och mysa längst stranden och äta gott, tror ingen hade sagt nej till den inbjudan. Sedan fortsätter vi ned och går i gåsmarch förbi Pertisau och in i bergsdalarna, och nu blottar sig på allvar den övre alpryggen, de s.k. Kalkalperna och mer specifikt den bergskedja vi valt att gå över, Karwendelbergen. Direkt ställer sig denna som en vägg mot oss, riktiga titaner som verkar ligga strax under 2000 m höga, dessa i kombination med de gröna åkrarna och korna som betar skapar riktiga vykorts vyer. Arbetandes in bland bergen efter dalgångarna inleds vad som kommer bli vår syssla under alla våra vandringspauser: Att operera Adams söndertrasade fötter
. Hans lilltår sväller upp och han går barfota en lång bit längst med vägen för att undvika kängornas plågor. Till slut sätter vi oss ned på en bondgård och börjar tejpa ihop tår med varandra och behandla skavsår medan vi dricker ur en urholkad stock med vatten som satts upp till korna, det är en trevlig plats att vara. Jag hinner tom köpa en av gårdens egna hårdostar till en framtida festmåltid, då händer det osannolika.
En liten buss kommer till huset vi sitter vid och ut kliver Die Zillertaler, ett dansband och, you guessed it: Melodi-TV, samma kanal vi spenderat hela gårdagskvällen till att blänga på. Alla de frågor vi ställt om vem som gör detta, hur de gör det, och varför det blir så väldans halvdant gjort får vi alltså svar på. Utöver detta får vi även en lajvspelning av låten Ja mir san hald die lustigen Holzhacker Buam med bandet som spelar på koskällor och stojjar på, halvmimandes och med stelnade och överdrivna läskiga leenden på läpparna
. Det hela går väldigt fort, två nissar från TV-kanalen slänger ihop lite bonderedskap mot en lagårdsvägg, ställer dit bandet och börjar direkt filma i med kameran i handen. Det hela tar bara ett tjugotal minuter, något som förklarar den fantastiska kvalitén.
Stärkta av detta och med Adams fötter mumifierade traskar vi vidare i den vackra dalgången. Vi passerar de sista bondehusen och vägarna kokar ned till en enda som sträcker sig till alphotellet längst in i dalgången. Vid ett tillfälle, när vi går förbi ett gäng kor så börjar de traska efter oss och vi leder snart ett rejält gäng igenom skogen, korståget avslutas dock tyvärr med en splittring när två kor börjar slåss. Slutligt finner vi dock oss vid den riktiga bergsfoten och börjar vandra upp för väggen på den smala sicksackande vägen, terrängen går från grön till grusig och grå och vi passerar snart de första snötäckena som ligger långt ned mot dalarna så här tidigt på året. Från att stekas (vi är väldigt solbrända efter dagens vackra väder) blir det snabbt kallt och rått i luften när solen försvinner över bergskrönen och vi skyndar vad vi förmår för att hinna upp innan dess ljus helt försvunnit
. Efter att ha hälsat på bergsgetter och plumsat runt i uppförsbacken en god stund når vi bergskammen under Lamsenjochspitze och hütten därunder. Hüttes som dessa alphus kallas, står ensamma utspridda i det annars tomma och översnöade landskapet kring bergstopparna. De är strategiskt utplacerade så att man utan att ta ihjäl sig kan vandra från topp till topp bland de lägre bergen, de är efter man ha gått majoriteten av dygnet oändligt välkomnande. Vi nästan rusar fram den sista biten, men stugan visar sig dock vara stängd för säsongen. Ajdå.
Till vår förtjusning står dock en liten sidostuga öppen, med inbyggt utedass i huset, gamla filtar och en liten spis att elda i, rena rama paradiset. Vi hugger ved och smälter vatten från snön på spisen och våldar i oss den smaksatta pasta vi hittat på butiken i Achental. I vår strävan att värma huset så vi inte ska förfrysa i den bistra natten eldar vi på friskt en stund, detta visar sig för min del vara otursamt då jag sover i den översta sängen strax under taket
. Den behagliga värmen sittandes vid golvet är rena masugnen längst upp och jag försöker sova i en bastu. Detta går väldigt bra, när man gått länge med packning är kroppen totalkvaddad och kan i princip sova varsomhelst.
Dagen därpå är det tät dimma runt vår topp och vi går ut i vad som visar sig vara ett rejält regnmoln, detta blir vi varse när vi vandrat ned en bit i nästa dalgång eftersom vi bokstavligt talat kliver ned genom molnet och in i allt tätare regn. Därefter väntar en lång dag av vandring, lång blir den delvis eftersom vi vandrar två tänkta dagsmarscher och delvis eftersom växlande regnskurar tär på psyket. Till lunch passerar vi en mysig dal som kallas Eng Alm, och en restaurang som säljer oss öl och mat så vi torkar lite i själen. En trevlig ung servitörska frågar oss från var vi kommer och var vi är på väg, när vi säger att vi skall över bergen till Innsbruck blir hon dock skeptisk och frågar oss om vi förstår hur vädret framöver kommer bli. Ptjaa, säger vi, det kommer väl regna? Hon stryker sig på hakan sökandes efter ord att beskriva hur det kommer bli, apokalyps kommer hon slutligt på och ler stort
. Betryggande.
Ovanför dalen höjer sig den största ryggen i bergsmassivet, en avlång vägg, och då menar jag vägg, som sträcker sig som en enorm mur norr om den stora dalgången som Innsbruck ligger i. Det är denna vi ska över, men då den inte går att klättra över med packning iom dess vertikala karaktär så får vi snällt följa den västerut en god bit och passera över två ytterligare mindre bergsväggar. Stigen är behaglig och uppförsbacken är snäll mot knäna så vi stöter på få hinder över den första bergsranden, det enda riktigt spännande är när vi går över det översta passet. Denna är en vindtunnel och de bolmande regnmolnsoväder som hålls fast av de högsta bergen pressas istället igenom denna lilla sadel likt innehållet ur en kaviartub. Vi måste luta oss framåt i motvinden för att inte ramla omkull och skrika för att höra varandra, det är hilarious.
Kvällen spenderas att gå ned igenom den sista dalgången, alla är vi såsiga i bollen och de tidigare relativt sofistikerade samtalsämnena kokar nu ned till traggliga och icke roliga skämt vi drar ut på i timmar
. Tänk, t.ex. om Nalle puh var en riktig björn, som var alkoholiserad? Lite roar små, som min mamma en gång sade. I först en mental dimma och sedan en riktig dimma kryper vi upp mot nästa krön, det enda vi möter som lever är en hare som vi skyfflar framför oss upp längst stigen. Det hinner bli mörkt och i dimman mot toppen vandrar vi som i en kall feberdröm, när vi sedan länge passerat flera saker vi trott varit stugan förkastar vi våra sinnen. Allt ser ut som en möjlig stuga, alla krön verkar vara den sista lilla biten. Adam säger att han känner röklukt i vinden, och när jag anstränger mig att göra det känner jag även den lite, vilka roliga spratt hjärnan kan spela. När även Fredrik känner din blir vi dock lyriska, det är öppet! En varm säng väntar!
Karwendelhaus visar sig vara mer eller mindre ett hotell med mängder av gäster som är här över dagsturer, vi delar loftet med ett femtontal andra som alla ligger i långa rader under taknocken. Mannen som inkvarterar oss tar väl betalt för den torftiga (men varma) sovplatsen men han är allmänt misshaglig och hans elaka leende gör mig illa till mods
. Vi döper honom till "Hustler" efter definitionen av ordet, "someone who knows how to get money from others". Direkt på morgonen stängs värmen av och alla gäster töms ut och går ned i dalen nedanför, vi får alternativet att betala över 100 kr för en enkel frukost eller betala 25 spänn för en liter varmvatten, i protest köper vi vattnet och tuggar våra torrpåsar vid frukostbordet i restaurangen.
Och vi käkar varmt av en anledning, efter detta går vår väg över bergen från att klassificeras med färgen röd (måttlig svårighet) till svart (svår svårighetsgrad). Något som i vårt fall kommer visa sig vara en grav underskattning.
We are the watchers on the wall
Saturday, June 11, 2016
Eng Alm, Tyrol, Austria
Other Entries
2025-02-12