Jag känner mig när vi på morgonen gnuggar gruset ur ögonen lite osäker på huruvida den leden vi ska upp på nu är öppen eller inte, vi ska nämligen över Birkkarspitze som inte bara är högt, utan det högsta berget i hela bergskedjan. Passet strax under dess topp är ett litet nyckelhål igenom bergsmassivet söderut och ned mot den sista och lägre bergsranden Nordkette som ligger alldeles intill Innsbruck. Då vi redan passerat en hel del snö som inte nämnts i någon guide och passerat stängda hyddor så det osäkert om berget tinat fram, en rätt viktig detalj om vi ska ha en chans att ta oss fram över vidundret ovanför oss. Vi vrider igång våra ömma leder och går ned för att tänka över saken men när vi betalar för dagen ger Hustler oss oväntat svar på frågan. Han föreslår att vi under dagen som sysselsättning kan klättra upp på toppen söder om hotellet och ner igen, en strapats som bara skall ta två timmar. Najs! Det innebär 1. Att berget är lättare och tar mindre tid än förväntat och 2. Att vi kan nå toppen och därmed passet säkerligen är öppet, jackpot!
Vi kluddar ned ytterligare lite info till vår lilla pappersplan (riktmärken så vi inte går vilse eller klättrar fel) innan vi traskar vidare, ut i den kalla luften och in i den från steg ett direkt lodräta bergsväggen
. Fem manslängder utanför dörren blir det nämligen brant klättring uppför med vajrar och lavinskydd till hjälp för att kunna ta sig upp till leden som ligger på kanten ovanför. Vi tror oss vara karlaktiga och kaxar upp oss rejält efter klättringen frågandes om det var denna klättring som konstituerade det "svarta" i ledens svårighetsgrad, inte så farligt ändå.
Oj så fel man kan ha. Snart får vi äta upp vår mallighet och blir påminda om vilka små och bräckliga apor vi är.
Efter en god stunds vandring i ett kargt och trädlöst landskap öppnar sig en smalnande brant sänka sig uppåt, den verkar leda hela vägen till toppen och är helt täckt i snö. Jag minns att guiden för leden nämner att man nödvändigt ska behöva traska några meter snö på väg mot toppen, så vi börjar långsamt plumsa oss fram och uppför. Dessa "meter", visar sig vara kilometer och i närmare tre timmar lunkar vi långsamt uppåt flämtandes. Den topp som mannen där nere pratat om, visar sig vara en mindre topp vi passerat sedan länge och som vi senare ser långt nedanför oss mot dalen
. Där vi trott att lurendrejaren bara var värdelös på att estimera tidsåtgång för klättringen så går det upp för oss att han inte pekat oss över berget alls utan att vi i önsketänkandet fått för oss att kullen han pratade om var Birkkarspitze. För att göra allt värre så visar sig "toppen" vi klättrat mot inte alls vara själva toppen utan bara början på en än brantare vägg av snö framför oss.
Vi ser att det rasat snö och sten vid den nya branten och vi börjar genast att dilla om möjliga laviner och eländigheter. Men lavinrisken är låg, snön är klibbig och hänger inte tung över klipporna som sticker upp som bruna och grå knivar ur den bländvita omgivningen. Så länge vi inte faller över någon kant borde det gå. Vi blir ytterligare stärkta av faktumet att två människospår leder uppåt längst med den norra sidan av berget, upp bland molnen. Dessa är lite oroande nog gjorda av skor med stora isklättringsdubbar på (vilket tyder på eländig terräng framöver) men eftersom vi verkar kunna sparka in tårna i den mjuka snön följer vi dem ändå relativt lätt. Enkel och halvusel matematik följer våra argument, kan dom, så kan vi. Själva klättringen är otroligt dryg, även fast vi bara går en kilometer uppåt känns det som att färden tar en evighet eftersom varje steg känns otryggt och vi går i långa sneda linjer för att överhuvud kunna ta oss upp över de brantaste bitarna. Vinkeln gör att snön släpper vissa steg vi tar och de tunga packningarna vi har på ryggarna blir mer och mer ovälkomna allteftersom rädslan att falla baklänges smyger sig på
. Balansen lider även av att fötterna domnar bort, mina tidigare väldigt smidiga och lätta trekkingskor fullkomligt slukar nu snö vilket gör fötterna dyngsura och iskalla. Jag får hemska flashbacks till de stelfrusna gympadojjorna jag hade när jag klättrade upp på Haba och jag förundras över att jag lyckats ta mig till samma kassa situation igen. Jag måste helt enkelt vara en väldigt, väldigt dum person.
Slutligt kommer vi dock till krönet, kastar av oss packningarna och söker skydd i en liten stuga som någon modig individ spikat ihop mellan några klippor. Vi slänger i oss mat (stackars Fredrik äter den fruktansvärda rispuddingen) men bestämmer direkt att vi inte klättrar upp de sista få metrarna till korset på toppen. Även om det hade varit lattjo att klättra den sista lilla biten så är sikten tio meter upp lika med noll och vårt tillstånd tillåter inte att vi stannar. Tiden har verkligen runnit iväg för oss och att spendera natten här uppe i snön och den vindpinade kylan är en fruktansvärd tanke
. Vi är efter denna pärs dessutom i rätt illa skick då vi har gått i mardrömstempo (dubbla dagsmarscher) och knappt vilat sedan mer än två dagar tillbaka. Bara att gå, så vi kommer ned i någorlunda brukbart skick och får vila.
Direkt vi kommer ut ur stugan blir det tvärstopp. Den andra sidan av berget och därmed vägen söderut verkar ännu brantare än den vi gått upp för och här finns ingen bred snöväg att traska ned för, det mesta är klippor och kanter vi inte ser ned för, med andra ord ser vi ingen skillnad mellan nedförsbacke och stup. Den markerade leden syns inte till någonstans heller, allt är bara potentiella stup. Adam försöker klättra ned på klipporna och se efter en säker nedgång men den porösa stenen bryts sönder under honom, situationen är minst sagt kass. Den enda logiska lösningen som vi kommer på är att helt enkelt glida på rygg längst med den lilla snön vi ser och följa den långsamt nedåt där vi inte ser något stup. När vi kastat några stenar och studerat hur de faller ned längst berget ser vi en möjlig väg
. Jag åker först och plogar ned igenom snön och gruset, med händer och fötter bromsar jag allt jag kan vilket fungerar helt ok trots lutningen. Det enda jag stöter i ordentligt är baken alldeles i slutet av färden när jag nått en större klipprand och jag tackar skaparen att jag lagt på mig några kilo och därmed vadderat stjärten med lite extra fläsk. På denna arselknäckarkant hänger till vår lättnad vajrar och vi kan följa den återfunna leden nedåt tills det blir flackare och mer öppet. Fingrarna och fötterna är totalt förlorade av att ploga snö och grus och måste smärtsamt värmas men när vi inser att det värsta är över så lättar sinnet enormt och vi börjar åter att skratta. De sista hundra metrarna ned till botten av klippdalen är helt snöklädda och vi kan med tjo och tjim åka på baken i en behaglig fart hela vägen ned, precis som vi gjorde på Kebnekajse en gång. Det är, i brist på andra ord, skitkul.
När vi lämnat snötäcket helt så väntar en på enligt guiden utlovad "Knee-jarring" nedförsbacke igenom grus och stenblock
. Över bäckar och stenrösen traskar vi förvirrat nedför tills dagen gått och det börjar mörkna. Det mesta snacket blir bara trött svammel och regnskurar gör oss halvt katatona. Efter en evighets vandrande, när dagen gått visar det sig att vi till slut och inte helt oväntat passerat gränsen för vad som är hälsosamt. Både Fredrik och Adam känner av knäna till den grad att det inte längre känns möjligt att fortsätta utan längre vila. När vi gömt tältet i skogen och lagt oss bestämmer vi att det inte är lämpligt att bestiga sista bergsryggen om hälsan står på spel. Detta är det enda sunda vi hittills gjort, vi har nämligen redan avklarat det tyngsta och mest spektakulära (dvs den väsentliga delen av utmaningen) och att offra sommarens framtida aktiviteter genom att skada knäna bara för att få krypa den sista lilla biten är nonsens. För mig känns det bättre, trots att lederna värker så känns det överkomligt, det enda egentliga problemet är mina dyngsura fötter, som börjar blir svullna och rosiga av att ständigt vara blöta.
Tidigt dagen därpå skiljs vi åt och jag traskar själv sista sträckan
. Denna visar sig vara rätt dryg men hanterbar, dock något förvirrande.
När jag på morgonen gäspat några kor i ansiktet och klättrat upp till bergsfoten stöter jag inte in i de idiotanpassade och kortfattade skyltarna jag vant mig vid under resan utan möts istället av en hel vägg av skyltar i alla möjliga riktningar och mot ett femtontal mål. Jag kör "ole dole doff" och gissar mig till det närmaste bergspasset som verkar vara snöfritt, vilket efter någon timmas klättring visar sig vara helt rätt val. Här får jag dock veta att den planerade bergsvägen till Innsbruck är stängd. Den strapatsfyllda Goethewegen som ska klättra från topp till topp väst hela vägen till staden är tydligen översnöad. Äh! Tänker jag Hur farligt kan det vara?
Efter att jag nått toppen av passet så öppnar sig ett hav av moln nedanför mig, bergen sticker upp som öar ur detta. Det är en fantastisk känsla att inte se någonting ovanför mig mot söder, vägen är öppen hela vägen ned till Italien
. Bergsryggen jag ska klättra längst med ser dock lite skrämmande ut, topparna är sylvassa och de branta sidorna är mer eller mindre fria fall på hundratals meter, de få ytor där snö kan hålla sig kvar är klädda i vitt. När jag kommer fram till vägskälet upp mot topparna och står vid snön så ser jag till min förfäran inga spår, ingen har försökt klättra över dessa. Jag väger min hembyggda via ferrata slinga (improviserad klätterutrustning) i handen, den känns inte som något man ska lita sitt liv till. Om kanterna är så branta som de verkar och vajern snöat över kommer packningen bli rena dödsfällan. Att dessutom vara ensam är generellt en No-no. Nej tack jag vill leva, det blir istället promenad i motsatt riktning runt bergen och ned för den långa dalen.
En bit ned stöter jag på vad som visar sig vara en övergiven saltgruva och en enorm kaserngård med ett kapell intill. Det är förfallet och förvridet men lovar att ge skydd undan regnet som ramlat in så jag kliver in i kapellet och vänjer ögonen i mörkret
. I dammet har det till min förvåning dukats för fest, det lilla rummet är möblerat med fulla ölbackar och det är självservering för den ringa kostnaden av 2 euro per flarra. Dessa hus visar sig tillhöra ett stort gruvkomplex som brukats sedan 1200-talet, den stora herrgården jag dricker öl vid är Herrehuset från 1800-talet, huset där ägarna och övervakarna av gruvan var inkvarterade och översåg verksamheten. Från vägen nedanför ser jag en helikopter åka upp till bergstopparna ovanför och hämta något med en lång lina ur molnen, kanske var det någon rackare som försökte sig på snön ändå och behövde taxi ned.
En lång vandring nedåt väntar och först en bra bit på eftermiddagen kommer jag ned till den första landsvägen i en ort som visar sig vara mer än en mil bort från Innsbruck, jag pressar in en kebab och traskar med ömma fötter den sista tradiga biten längst med landsvägen. Asfalt är långt värre än alla bergsstigar vad gäller fötternas välmående, platt och hård och utan att någonsin varieras eller förändras
. Mina fötter är nu totalhavererade och kliar och ömmar något förfärligt. När jag kommer fram till staden är det inte tal om att söka redan på Adam och Fredrik, jag tar in på ett närliggande hostel och försöker sluta fred med mina nu vita och onaturligt mosiga fotstumpar. Problemen kommer vara kvar i flera dagar och jag misstänker att jag fått någon typ av skyttegravsfot light. Men nu är jag i alla fall framme i den regionala huvudstaden och kan vila. Dusch, öl och bus väntar.
Svart, svart, svart
Monday, June 13, 2016
Birkkarspitze, Tyrol, Austria
Other Entries
2025-02-12