När vi planerade resan såg vi att det i Venedig fanns ett boende som stack ut, det var hälften så billig och låg långt bort i tjottahejti. Camping Rialto. Det var underhållande och hemsk läsning att kika igenom recensionerna av stället, alla var missnöjda med sitt boende där. Det utlovades trånga mögliga tältläger, folk klagade på utslag, hälsovådlig mat och otrevlig personal. Det var helt enkelt för spännande att missa, vi beställde hela paketet. Det sämsta tältet vi kunde hyra och en buffébiljett till deras legendariskt usla frukost.
När vi kom fram blev jag inte besviken, det var verkligen helt värdelöst och troligtvis det sämsta boendet jag haft under mina resor, vilket är en fantastisk bragd med tanke på att jag legat och sovit i Kambodjanska gränder. Jag och Fredrik fullkomligt dryper av svett när vi pressar oss in i det pyttelilla tältet och börjar peta bort döda spindlar och annat skräp som täcker våra sovplatser. Vi försöker förgäves vädra och omfördela våra saker efter flygresan. När jag öppnar min väska inser jag att en av mina snackpots har slagit sönder och spridits ut i väskan, hela packningen har förvandlats till halvfuktig potatismos med bacon, så jävla najs.
Resten av campingen är även föga imponerande, de enda som vågar bo här är en drös fulla och högljudda elever på klassresa, min dialektala gissning är att det rör sig om texasbor från Trumpland. Underhållningen på plats är ett överpriserat och trasigt biljardbord, en uråldrig mekanisk leksaksåsna man kan rida på och tre arkadmaskiner varav ingen härstammar från det här århundradet. Hur Cruis'n USA och Jurrasic Park fortfarande kan fungera är ett mysterium, båda spelmaskinerna står mer eller mindre utomhus och är från 1994. "Frukostbuffén" visar sig vara att man får hämta mat från bordet en gång, något som dock är mer eller mindre humant eftersom maten är oätlig, bröd som består uteslutande av socker och konserveringsmedel, utblandad juice, äggröra som torrstekts till en matta av gummi och, och det här är inget skämt, halvrått bacon. Hälsosamt! Eftersom jag har betalat för detta och inte har mycket att leva för så försöker jag äta så mycket jag kan, detta resulterar i en dålig mage, illamående och sockerchock.
Den enda trösten vi kan finna är att gå på Lidl, köpa snask, korv, öl,
ost och vin. När man har druckit sig själv loosey goosey så accepterar
själen det mesta och det visar sig vara det enda sättet att hantera
terrorn som är Camping Rialto. Detta ställe är starkt rekommenderat för masochisten som verkligen gillar att lida, jag skulle ge det 9 av 10 på tortyrskalan, strax ovanför skendränkning och strax under den spanska åsnan.
Vi flyr på morgonen och skippar bussen för att istället vandra till intilliggande Mestre och tåget som ska veva oss norrut. Det blir en trevlig promenad för att känna in skor och packning, vi hittar ett fotografi av påven och får testa vår regnutrustning innan vi mekat oss in i den mer eller mindre döende industristaden som ockuperar landmassan innanför Venedig. Det finns inget att säga om stället, det ser ut som de klassiska engelska industristäderna som efter att ha arbetat ut sin roll vid sekelskiftet långsamt förfaller under damm och grafitti. Vi stannar inte längre än vi behöver.
Bolzano däremot, nu börjar det likna nått. Staden är som Trento en sömnig och historisk stad med vackra och tätbyggda vandlingsstråk inramade av kullerstenar, äldre byggnader med fasadmålningar och mysiga affärer. Här får jag dessutom en helt otrolig treat, jag får se en av världens mest kända personer, den mystiske ismannen Ötzi. Sten/bronsåldersmannen är spektakulärt välbevarad och det är svårt att greppa att man faktiskt tittar på någon som nästan är tusen år äldre än pyramiderna i Egypten, byggnader som i sig stått i 2500 år innan vi ens börjar vår tideräkning. Tidsspannet som det gäller är ofattbart. Något som även är svårt att greppa är hur otroligt välutrustad Ötzi var, när vi föreställer oss en stenåldersman så ser många något hämtat ur Barna Hedenhös, runda stenklubbor, björnpälsblöja och tovigt hår, men så var det förstås verkligen inte. Ötzi hade flera lager välsydda kläder i olika pälsar och material, pilbåge, en välsmidd yxa av metall, detaljverktyg, matkrus och medicinalväxter. Han var i princip lika välklädd för att klara sig utomhus som jag är när jag åker ut och tar en dag i skogen.
Helt otroligt att med egna ögon se hans tatueringar och hans sorgmärkta ansikte. En riktig treat.
Vi köper det sista som behövs för att överleva i bergen och tar oss en öl och snackar skit på det oväntat fräscha boendet vi hittat. Hostel Iceman var inte superbilligt men bekvämt för att kompensera, dock under ombyggnation vilket innebar att ingången var en omärkt dörr bakom en korvmoj. Vi testar den legendariska men rätt osmakliga ölen "Duff" och kvällen flyter ut i samtal om hur svårt det är med relationer, att vara sig själv och hur mycket vi kommer frysa uppe i bergen. Traumat av den förra resans Birkkarspitze och sjumilabacke är trots allt fortfarande färska minnen och vi njuter som konsekvens så mycket vi bara kan i den mjuka sängen, spanar in påve-tv och sover ut. Snart blir det mindre sånt..
2025-02-16