Skam den som ger sig

Wednesday, June 21, 2017
Pragser Wildsee, Trentino-South Tyrol, Italy
Innan jag och Fredrik vet ordet av så sitter vi och svettas på en obskyr tågperrong någonstans kring Bruneck, spelar gameboy och lapar sol i väntan på transport ut mot bergsväggen vi ska åla oss uppför för att få tillgång till några av Dolomiternas mest spektakulära massiv. Vi är glada i hågen och skämtar om allt, men väderleksrapporterna vi fick innan vi klev ur hotellrummet är oroande och gnager i bakhuvudet på oss. Regn är kul, men inte när man ligger i ett värdelöst festivaltält på 2000 meters höjd.
Framme i Villabassa sätter vi oss och filar på en öl, vädret är fortfarande helt ok och samhället vi kommit till är avslappnat, mysigt och pittoreskt så det gör ont i ögonen. Jag inser dock att vi kommer stöta på mycket människor den närmaste tiden, vårt första stopp i bergen är välberest och en bilväg går hela vägen upp till den. Till en början är således de enda faror vi behöver oroa oss för köer och att råka komma med i bild och därmed sabba folks familjefoton. Sjön vi söker är Pragser Wildsee (Lago di Braies), en för mig ovanligt stor och ovanligt välompysslad bergsjö. Många reser hit för att se på den på många vykort igenkännbara vattenpölen och man förstår varför, den är klarblå och vacker, precis som på alla foton och det berömda båthuset står till min glädje kvar och är inte överfylld med folk. Det nu allt sämre vädret medför ett litet dystrare panorama men samtidigt ett mer glesbefolkat sådant, på en solig sensommardag kan jag tänka mig att det är svårt att se sjön för allt folk. Det börjar killa i våra fötter och vi påbörjar vad som ska bli en lång och kall men helt fantastisk resa över Dolmiterna. Till en början smyger vi längst med den välhållna stigen på sjöns östsida, den slingrar sig upp en bit på bergsväggen och ger lite bättre vy över vattnet, det är då även lättare att se sjöns fantastiska färg, en djup och skiftande turkos. Bergsstigen längst sjön påminner om Achensee men till skillnad från den promenaden, som präglats av låga berg och lång utsikt hänger här bergstopparna, framförallt Seekofel, tätt över oss och skapar konstigt nog en känsla av instängdhet när det väntade regnet kommer in. Vi söker skydd under en gran och kokar en sen lunch vid Seekofels fot men det finns ingen chans att vänta ut ovädret så snart slänger vi på våra småfula ponchos och börjar vandra. Vi ger oss nu in på leden kallad Alta via no. 1, en vältrampad och välskyltad vända som är varmt rekommenderad av de flesta.
Det är inte överdrivet brant upp men snart är vi uppe bland molnen och slingrar mellan krön och skogspartier. Noll utsikt gör det svårt att ta in bergen men ibland öppnar sig små luckor och bergstopparna skymtas ovan oss. En och annan stenbock brölar på oss men annars är allting lugnt och fridfullt, vi undersöker sniglar och blommor och diskuterar vägen framför oss. När dagen har gått och vi närmar oss trädlinjen så slänger vi upp vårt tält och förstärker det så gott vi kan med ponchos. Någon timme in på nästa dygn vaknar jag dock väntat av att jag ligger i vatten. Att tälta på berg är inte lätt, trots att du lätt hittar ytor nog stora att hysa ett tält så är det långt mer sällan dessa ytor är plana vilket innebär att du lätt kan hamna i situationer då du glider in i våta tältväggar, knycklas ihop av gravitationen eller som i detta fall får sig ett oväntat dop. Vi visste självklart att tältet inte skulle hålla bra, men det håller tillräckligt för att hålla oss någorlunda vid liv, inte mig emot dock. Jag har laddat in dokumentärer på min mp3spelare som jag ligger och tittar på under morgonen. Tydligen så tvångsförflyttades många fångar ur koncentrationslägren under andra världskriget och marscherades ned hit till alperna i krigets sista timmar, en grupp togs hit till Pagser Wildsee och fritogs i hotellet som står intill sjön våren 1945. Här lär man sig!
På den tidiga förmiddagen kommer vi upp till Seekofels axlar och kliver över denne in i det höga och dimmiga bergslandskapet. Allt är iskallt och fuktigt, ponchon hjälper inte om man står i molnet och jag hinner inte torka ett dyft från nattens simlektioner i tältet. Det är också öde och kusligt eftersom inga människor synts till varken på vägen upp eller någonstans intill bergstoppen vilket ger en härlig och något surrealistisk känsla över vår gåsmarsch. Då stöter vi åter in i civilisationen! Seekofelhütte är öppen och vi kryper stelfrusna in och välkomnas av två trevliga värdshusvärdar, efter lite tandskallrande samtal så köper vi varmvatten och kokar varma koppen. Sann värme kommer sannerligen inifrån och det är först när magsäcken är full med halvkokande soppa som lemmarna slutar gnissla och hjärnan får tändning igen.
Vi vandrar fram och åter längst bergets nu öppna och rätt plana landskap men vädret förbättras inte och när vi når nästa hütte så bestämmer vi att inte riskera förkylning och istället njuta av en mer bekväm och framförallt torr tillvaro. Fodara Vedla it is! Vi delar rum med Adi och Erez, två israeler med ett gott sinne för humor och mycket roligt att berätta De verkar ta världen med en nypa salt och är så oväntat trevliga att hela rödvinsreserven ryker över en kväll av kortspel och yoga ute på den regntyngda och bokstavligt talat iskalla terassen. Dagen därpå slår vi oväntat följe med dessa två kufar och nu öppnar även vädret upp sig och vi kan äntligen spärra upp korpgluggarna och ta in all prakt här uppe. Fantastiska buskiga landskap och mysiga vandringsstigar leder upp och ned, in och ut och fram och åter över splittrade klippor och öppna åkerlandskap. Bilderna får tala för sig själva! Efter en lång dag av vandring kommer vi fram till två pompiga rifugios och tar farväl av våra nyfunna vänner och funderar över nästa steg. Gästhusen vi hittar är mer eller mindre hotell i förklädnad och folktätheten ökar kraftigt. Fredrik är inte supersugen på att sova i det nu tilltagande regnovädret och jag protesterar inte utan vi börjar kika efter rumpriser i lyxkåkarna, suprise suprise; de är höga, väldigt höga. När vi säger att vi inte har pengar till det tror jag vi kommer åt någon typ av empatisk nerv i det trevliga receptionisten som då erbjuder oss hotellets “nödrum” för en billigare peng. KÖPT! De såkallade nödrummen är egentligen till för att ta in nödställda som kommer om vintern och inte har plats att sova någon annanstans men under lågsäsongen så verkar de alltså även kunna hyras ut till fattiga, även om hotellet inte är fullt. Det är ett avlägset rum nere i källaren med viksängar och eget badrum, med andra ord: Drömmen. Efter en torrfodermiddag beståendes av Kartoffeltopf mit Rindfleisch och ytterligare en natt i säng så är vi i otroligt god form och jag börjar nästan förstå charmen med att köpa tak över huvudet när man går uppe i bergen. Har man en rejäl frukost i magen och inte är förkyld så är helt enkelt morgnarna något mildare och lättare att ta sig igenom.
Vi lämnar packningarna, slår upp tempot och springer mot en av de bergstoppar vi siktat in oss att bestiga. Col Bechei är en rostfärgad topp ett stenkast från oss och är med 2 794 m ö.h. inte helt pytteliten. Utan packning är det nästan för lätt att klättra och vi fullkomligt springer upp längst stigen till bergets lägre platå. Det är först där, intill gamla artilleriställningar från första världskriget vi stannar upp och njuter av den fantastiska utsikten. Denna blir ännu bättre väl uppe vid toppkorset där vi ser fritt i alla riktningar. Till öst stoltserar Monte Cristallo och söderut ser vi Lagazuoi och de perforerade bergen som vi snart kommer klättra över. Mot norr ser vi öppet var vi kom ifrån och kan följa med fingret alla vägar vi gått fram tills nu. Då, på en liten spetsig topp i fjärran ser jag att något rör sig, det är en enslig topp formad som en pelare, till synes omöjlig att ta sig upp på. Jag vässar ögonen och förväntar mig att se någon typ av supermänniska täckt med karbinerhakar, rep och klätterskor men får istället se.. En BOCK! En fulkomligt sinnessjuk stenbock har mot all logik och allt förnuft valt att klättra upp för den vertikala bergsväggen och står nu på en fullkomligt kal och öde topp och spanar ut över sitt rike. Vilken total best! Vilken absolut krigare! Vi dyrkar och lovprisar den coola geten en stund innan vi återvänder till verkligheten, sätter oss ned och planerar rutten söderut. En jordnötspåse, som svällt till bristningsgränsen av tryckförändringarna sprängs när vi öppnar den. Luften känns dock inte tunn eller otillräcklig utan endast frisk, är man utvilad och inte bär med sig odrägligt mycket packning verkar inte hög höjd ha lika stor inverkan på gott och ont.
Eftersom vädret skall vara relativt klart idag och vi är i god form så bestämmer vi att ta oss hela vägen till Lagazuoi i ett svep, och inte bara det, vi siktar även på att hinna ta oss igenom en senväg (stig 20B) som leder upp och över berget mellan oss och den södra änden på bergsmassivet. Vi joggar tillbaka och hämtar våra packningar och börjar sedan traska längst kor och murmeldjur söderut, så småningom når vi 20B och börjar vandra upp mot vad som på papper ser ut att vara en mysig detour men som snart visar sig vara rena nackskottet. Att klättra upp mot forcella del lago lagazuoi är i sig ingen fara men det börjar regna och blåsa förskräckligt och det trånga passet genom berget förvandlas till en iskall vindtunnel så vänds våra ansträngda leenden och vi blir rätt bistra. Våra poncho blåser kors och tvärs, vi halkar på våta stenar och blir genomsura av regn som flyger från exakt alla håll. Leden nedåt har utöver detta raserats och vi får åla kors och tvärs över hål och stenblock som två bistra slamkrypare, det enda som är vackert är utsikten nedåt till den lilla sjön som tycks ligga rakt under oss. Innan vi är nere hinner vi svära ändlösa ramsor om 20B och jag hör den annars så stoiske Fredrik klämma ur sig saker som krusar ihop mina öron. Trots att vi får en vacker halvtimme att äta middag så hinner vi varken torka eller vila ordentligt innan vi måste pressa vidare upp mot Lagazuois toppstuga. Vi har nu på en dag snart bestigit tre bergsryggar och detta tar på ordentligt. När vi vandrat i någon timme till, regnet övergått till snöblandat hagel och solen gått ned är vi helt slut, lemmarna är iskalla och våra hjärnor är mos. Fredrik valsar som en zombie av och an på leden och mina utandningar börjar få en efterton av gnyningar, det är nästan mäktigt vad kyla och väta kan göra med sinnet efter några timmar. När vädret försämras ytterligare och vi fortfarande inte är framme vid toppstugan bestämmer vi oss för att söka skydd i den karga landskapet och vi hittar ett raserat hål ned i marken som vi kryper in i. I bergets mörka famn, under trasiga pelare av trä och raserade stengångar hittar vi till min stora förvåning och förtjusning anledningen till varför jag valde just det här berget som mål under resans första etapp. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi hoppas på detta, mängder och åter mängder av..
Ja, hur ska det gå för pojkarna? Vad hittade de i berget? Följ den spännande fortsättningen i nästa nummer av De erbarmerliga brödernas glädjelösa äventyr. Ute i butik nu!

Comments

2025-02-08

Comment code: Ask author if the code is blank