När vi kryper in i det kalla och våta gångarna ned i berget finner vi mängder och åter mängder av sönderrostade patronhylsor, taggtråd, fältflaskor och konserver. Det tar en stund innan det sjunker in: Vi ligger bokstavligt talat och fryser i en kollapsad skyttegravsbunker från första världskriget. Många av oss har lärt sig en del om första världskriget, framförallt västfronten, färre lär sig något om östfronten och ytterst få lär sig något om sydfronten, en av de mest spektakulära slagfälten i världshistorien. Varför undrar du? Jo: För att den mer eller mindre var vertikal. När Österrike-Ungern och Italien år 1915 började kasta slag mot varandra i italiens nordligaste bergskedjor förväntade sig ingen att en statisk front skulle växa fram över bergskedjorna och att över en miljon man skulle mista livet i en idag nästintill bortglömd konflikt. Det spektakulära bergslandskapet i Tyrolen och framförallt Dolomiterna skapade en miljö där all dåvarande kunskap om krigsföring i princip blev oanvändbar eftersom det i många fall inte gick att varken förflytta trupper eller ansätta dem mot varandra, istället för att möta fienden på ett öppet fält och flankera fienden eller storma dem med bajonettanfall så möttes soldaterna istället av översnöade bergsväggar och ett labyrintiskt landskap där fienden ofta var så högt upp att kanonerna fysiskt inte kunde vevas upp i nog hög vinkel för att beskjuta dem eller sprängde sig in genom golvet på dina befästningar underifrån.
Det var en tredimensionell mardröm där fotsoldaten frös fast i sina skyttegravar, begravdes levande i sina tunnlar eller sveptes iväg av laviner. Det var ett helt ofattbart landskap av lidande där bergen själva var lika dödliga som fienden, något som för övrigt vem som helst kan få en smakbit av om de testar att spendera några dagar krypandes över alpina bergspass under vintern. För att sätta det hela i perspektiv: Krigshistoriskt sett, när de kommer till Alperna så har härförare såsom Hannibal och Napoleon prisats i taket för att de överhuvudtaget tog sig över bergsmassiven över loppet av några veckor men under världskriget slogs Italien och Österrike-Ungern här i fyra år. Och på fyra år hinner man göra mycket, som vi snart kommer att få se.
Efter att jag återhämtat mig psykiskt från att ha funnit mig själv liggandes mitt i historien så ruskar vi upp oss och fortsätter uppåt mot Rifugio Lagazoui. Både jag och Fredrik söker febrilt efter någonstans att kunna lägga oss att sova men allt är genomvått, översnöat med slasksnö eller ett jitter av taggtråd, sönderslagna stenskärvor och träbitar så vi fortsätter krypa uppåt igenom vad jag närmast kan beskriva med ordet hellscape.
Till slut, långt efter det mörknat når vi toppstugan och möts av tre saker: 1. Genom fönstret så blir vi uppmärksammade av alla glatt ätande och bekväma turister. De börjar, som om vi vore djur på zoo att fotografera våra lik med sina telefoner, skrattandes åt vår eländiga situation. 2. I samma sekund som vi slår upp dörren så kollapsar en person någon meter framför oss, han har fått höjdsjuka och måste bäras i säng. 3. När jag frågar om de har två sängar lediga så svarar tjejen i receptionen med ett helt straight face - Nej. Wooooow vilket fantastiskt slut på denna helt otroligt ansträngande dag, vi ställer oss och skrattar åt situationen. Det visar sig dock efter lite efterforskning att det faktiskt finns en säng kvar i en sovsal och vi erbjuds den, skalar av oss de dyngsura kläderna och skedar varandra till sömns i den trånga och obekväma sängen. Fredrik talar till denna dag om hur hemskt det var att sova tillsammans med mig den natten och det enda som räddar honom är en liten kinesisk tant som i arla morgontimma, när hon själv stigit upp, petar på mig och erbjuder mig hennes säng.
Allt detta är det dock värt, Lagazoui har en fantastisk utsikt och den troligtvis mest krispa frusna morgonluften jag tror jag andats på år. Vi hinner gå en bit på Kaiserjägersteig, besöka bergets topp och visa vördnad vid krigsminnesmärket, sedan är det dags att krypa ned från berget genom det världsberömda nätverket av tunnlar som grävdes under krigsåren. Vi snackar kilometervis av gångar som urholkar hela bergssidan som en ost, hundratals schakt och mineringstunlar som utmanar mitt sinne för navigation till det yttersta. Hur i halva friden de lyckades för hand gräva detta är beyond me och jag släpar i princip hakan hela vägen ned genom den bläcksvarta labyrinten. Det absolut häftigaste med hela upplevelsen var att om vartannat finna en skottglugg eller en sektion som går utanför tunnlarna, det är svårt att beskriva kontrasten av att krypa i totalt mörker i tio minuter för att sedan sticka ut huvudet ur ett hål och direkt få svindel när hjärnan inser att den stirrar ned för 200 meter vertikalt stup.
Fantastiskt! Vi föds ur berget smutsiga och med mjölksyresmak sedan gårdagen men nu har vi tagit oss över hela bergsmassivet på rekordtid, nöjda och belåtna så promenerar vi och pratar om stunt från 70- och 80-talets Hong Kong action film-era. Det verkar vara någon typ av cykelrace på G så vägarna fullkomligt översvämmas av skrikigt färgade spandexdräkter som bränner förbi i mach 1, detta är även något vi finner oväntat mycket att prata om.
För att komma ifrån spektaklet viker vi snart över de lägre bergen och tar direkt riktning mot vårt slutmål istället för att följa vägarna. Så snart vi kommit en bit in i det gröna landskapet inser vi dock att det vore bäst att vila och försöka ta igen gårdagen, vi mekar upp tältet och lägger oss att vila. Detta visar sig vara ett fantastiskt val, solen kommer fram efter två dagars halvdassigt väder och förvandlar landskapet från fint till rena vykortserotiken. Vi ligger och solbadar i kalsonger och tittar på flygplan och atmosfärsblå bergstoppar, livet kan inte vara bättre. Dagen därpå får bilderna tala för sig själv, vi strosar genom ett landskap som är så färgglatt och välkomnande att det får teletubbyland att framstå som något hämtat ur ett verk av H.
P. Lovecraft. Vi är långt före schemat och kommer tidigt fram till Santa Cristina Valgardena där vi äntligen får se våra resekumpaner AI, Sellis, Isa och Elin som vi från och med nu får sällskap med hela vägen ned i Kroatien! De jävlarna sitter och dricker öl utan oss på en liten restaurang! Jag och Fredrik svär att vi ska ta igen allt drickande vi har förlorat fram tills denna punkt (vilket vi sannerligen kommer göra) men först efter att vi tagit oss ut ur dolomiterna för än är vi inte klara. Nu ska vi allihop tillsammans dra iväg en snabbis till den mest fotograferade dalgången i hela dolomiterna.Testa googla “Dolomites” så får ni själva se den kanske mest fotogeniska platsen på planeten och slutmålet för vår resa genom bergen. Det är svårt att greppa att Santa maddalena val di funes faktiskt är en verklig plats och inte något hittepå från en Tolkiensaga.
2025-02-16