Odle to Joy

Wednesday, June 28, 2017
St. Magdalena, Trentino-South Tyrol, Italy
S. Cristina di Val Gardena ger oss tillfälle att sova i egen säng, äta och vila en eftermiddag så att fötterna återfår sin form efter att ha plattats ut i en veckas tid. Jag har drömt om att käka frukostflingor nonstop och får nu äntligen äta ett helt paket till frukost, Fredrik, den sjuka stackaren köper sig istället en fryspizza med korv och potatisstrips på. Mmmmm.. Alla andra medresenärer berättar om sin egen vandring förbi Sassolungo, om att ha sovit i trädkojor och sprungit från åskoväder, det är förstås hillarious och vi har det vrålmysigt. Dagen därpå är vi dock på benen igen och börjar krypa mot den galet ikoniska Odlerryggen. Ända sedan jag började googla på området och lära mig om dess vinklar och vrår så blev jag direkt förundrad över hur de första 100 träffarna på alla sökningar alltid visade samma bild; ett fantastiskt panorama med en kyrka och en rad tandformade berg. Detta visade sig vara Santa Maddalena to Val Gardena och Odlerbergen i bakgrunden som så småningom blev en stor del av min säljpitch för att lura med folk ner till Italien. Vi får fantastiskt väder på vår väg upp och njuter drivor i vandringen upp mot tändernas baksida genom ett landskap av söta lador med får, bikupor, dammar och bergsklippor. Helt klart är det här exakt vad man tänkte sig när man drömde om att gå runt i alperna, och påtal om förväntningar och verklighet: Här får jag äntligen äntligen se och lukta på edelweissblommorna som jag sett återkommande i mytologi kring alpregionen sedan många många år tillbaka. Berg är fantastiska och de visuella effekterna de skapar är rent magiska. Att se en djupblå himmel möta en grön linje av frodande gräs utan någon som helst annan navigationspunkt gör varje gång att jag stannar upp och bara gapar. Helt osannolika vyer. När vi väl närmar oss ryggens toppar så inser vi dock att vi varit för långsamma och att dagen håller på att gå mot sitt slut vilket innebär att linbanan som går ner till framsidan av bergen närmar sig sista chansen. Ajaj! Bara att börja pinna då alternativet att sova på berget eller nattvandra röstas ned med massiv marginal. Efter att ha pinnat upp för berget så visar det sig att vi hinner med god marginal men till priset av lite ledsna miner, vi hinner ta in vyerna men det är aldrig kul att stressa sig igenom ett drömlandskap. Aja, så kan det gå. Vi hissas så småningom ned till den lägre platån och hittar där snabbt en fantastiskt mysig avstickare med plats för tält och mys. Pang så har vi tälten uppe och snackar skit med rödvin, dagen blir alltså en pangsuccé trots någon rynka i planeringen.


Dagen därpå vandrar vi uppför fantastiska tallskogar med Sassolungo och andra berg svävandes över oss i fjärran som optiska illusioner. Innan vi vet ordet av så står vi och dricker öl under Odlertänderna nu fullkomligt euforiska och med så mycket stjärnor i ögonen att vi troligtvis ser fullkomligt drogade ut. Vägen ner är lättsam men eftersom en skog ska passeras och vi har Odler i ryggen blir den snabbt rätt tråkig, men frukta intet! Självklart har vi  planerat för det här med. Vi introducerar våra reskamrater till det hemliga vapnet mot tråkighet: Bajsleken. Bajsleken har sedan Kebnekajse bestegs varit en slutgiltig lösning för att stoppa tristessens framfart i situationer som detta och går enkelt ut på att ett tema väljs, exempelvis filmtitlar och sedan att ord byts ut mot “Bajs”. Jajaja, jag vet vad ni tänker: “Men Erik, för allt som är heligt, är du verkligen så pantad att du underhålls av något så barnsligt och lågvattenstämplat som detta?” Ja, är mitt svar. Absolut är det så. När man traskat i en vecka, är trött, hungrig och kladdig i och utanpå sina muskler så får man snabbt en väldigt spännande humor. Bröderna Lejonbajs tycker du är riktigt tråkigt nu men vänta bara tills du halvsovande ålar fram längst en ospecificerad bergsknall med spagettiben. Då kommer du skratta, skämmas med givetvis, men skratta nonetheless. Efter en dags vandring kommer vi ned till Santa Maddalena och kan sparka upp fötterna och fröjdas över att vår vandring kommit till sitt slut. Jag firar med en lyxmiddag av majonnäs, ölkorv, Snickers, curryris, colanappar, Pasta carbonara, lite nötblandning och ett fint rött vin. Fantastisk utsikt från den lilla lägenhet vi får hyra och lite egna äventyr gör det till en perfekt punkt på en veckas alpvandring. Det är förståeligt varför denna lilla plats blivit så välkänd och omtyckt, överlag så är hela området en bergsvandrares våta dröm och det är extremt lätt både att navigera runt bland bergen och att hitta till husrum och mat om man känner att man behöver det. Kanske inte det billigaste eller vildaste men sannerligen ett av de mysigare och vackrare områdena jag stött på. Jag återvänder mer än gärna hit! Jättegod mat, fantastiskt trevligt folk och fenomenala berg gör det svårt att inte gilla hela paketet. Som en bonus hinner vi dessutom med den obligatoriska visiten till Chiesa di Santa Maddalena, fantastisk inte bara för sin fantastiska utsikt utan även för sina freskliknande vävmålningar av Sankt Göran och Stefanos samt den totala stillhet som infinner sig i kyrkan. Vi sitter där helt ensamma och ljuden från samhället ekar svagt mellan väggarna. Hela visiten till samhället kan sammanfattas med en sammanfogning av de två begreppen “mys” och “pys”.
Oj jag glömde! Brixen är fint det med! Go Aperol Spritz GOOOO!

Comments

2025-02-08

Comment code: Ask author if the code is blank