Då var det dags att kryssa av en av de stora punkterna på ”Städer-som-bara-måste besökas”-listan; Paris.

Min älskade mor är den som styr skutan denna resa och det är även hon som bekostar sig den, jag bjuds på hela Sholabahoet; en flygplansconnecttion som snabbt och smidigt tar oss ned till Frankerriket och sovplats i ett varmt rekommenderat hotell i de latinska kvarteren. Det är med andra ord en luxuös och fantastiskt mysig resa som jag, morsan och farsan har framför oss när vi slungas ut i stratosfären i riktning söderut.

Paris är precis vad man väntar sig. Jag föreställde mig biblisk arkitektur i nyklassisk stil, långa breda promenadstråk, mycket mode, mycket konst, monument av svunna storhetstider, mat, dryck och en genomgående anda som genljuder den franska revolutionen. Allt detta och mer finner man mycket riktigt i Paris. När vi anländer och kommit oss in till staden så märker jag direkt att mamma inte sparat på krutet, vi hamnar mitt i smeten i Latinkvarteret på en halvsömnig gata i skuggan av Panthéon. Hotellet har gett sig självt fyra av fem stjärnor och är trots visst storhetsvansinne både mysiga lokaler och rum, till vår förtjusning finner vi även ett badkar på rummet och gratis duschartiklar! Badkaret kommer visa sig bli vår frälsare efter att vi kommande dagar kommer krypandes hem med trasiga och ömma fötter, mer än en gång sätter vi oss tillsammans på badkarskanten som ett gäng duvor och doppar fötterna i kallt vatten. Jag själv ligger även i det en stund varje dag och lyssnar på fågelkvittret och undersöker botten på vinflaskor. Det finns även ett bord i rummet med plats för en liten fest varje kväll, vi passerar nämligen varje dag en liten shop på hörnet och köper upp ost, baguetter och vin. Detta visar sig vara helt spektakulärt att gnaga på medans vi lyssnar på fransk musik från 20-50-talet, favoriten är Boum med Charles Trenet som jag och mamma spelar så mycket att min stackars far hör den ringa i öronen dag och natt. Att under kvällen snacka om dagens äventyr, se på odubbad och helt värdelös fransk såpopera eller ligga under vatten, slappna av och lyssna på duvkuttret och stadens oljud utanför fönstret är rena rama själstvätten.

På dagarna vandrar vi genom staden, om vi kan längst Seine och låter den enorma husdjungeln sluka oss. Här finns det mycket att se, det känns som att var femte kåk är en historiskt signifikant och storslagen byggnad och jag blir gång på gång utmanad att minnas vilka byggnader som skall placeras var i revolutionen eller vilka ansikten och namn som tillhör vilken statsman eller filosof. Rent historiskt sett så är ju trots allt stadens historia startpunkten för vår moderna historia, ja.. om du i alla fall vill tro alla historieböcker i skolan eller dokumentärer på TV. Inte nog med att Paris var centrum för revolutionen och den Napoleanska erans historiska signifikans och storslagenhet, den var även obestridligt både Europas kulturella och ekonomiska centrum under 16- och 1700-talet. Här gnuggade en otrolig skala kända namn ned kullerstenarna med sina makadamer och du kan utan att anstränga dig stå exakt där de stora historiska karaktärerna stått själva. Och de är många! Rosseou, Foucalt, Robspierre, Decartes, Marie Antoinette, DeGaulle, Sartre, Richelieu, Voltaire, Camu, Jean baptist Bernadotte och självklart: Nappe. En imponerande skara namn vi alla troligtvis slagit huvudet i under våra läsdagar. Staden verkar för övrigt konstruerad kring nationens stolthet över dessa karaktärer eftersom varannan gata eller torg har fått namn av dem eller har deras liknelser ståendes som praktfulla statyer vid vägkanten eller ovan byggnaderna.

På tal om stenkreationer så bör även nämnas alla magnifika byggnader, för här duggar titanverken tätt. Pantheon, Vetenskapsakademin, Lovren, Eifelltornet, Notre dame, Triumfbågen, Sacre Ceur. Det är helt enkelt för mycket och efter ett tag står man bara där och ser ut som en fågelholk i stum förundran. Sammanfattningsvis kan sägas att Sacre Ceur är en av de mysigaste kyrkorna jag skådat i mitt liv både vad gäller läge, konstruktion och atmosfär. Svårt att säga exakt vad som gör det men det är något med denna 1000-åriga som för mig personligen blåser Notre dame och Westminster Abbey ur havet. Kanske är jag inte en fan av gotisk stil?

Lovren visar sig vara det största museet jag någonsin sett och har i princip all historia från forntid till modern tid. Tusentals artefakter och konststycken pajjar min redan ansträngda hjärna med hundratals igenkännbara historiska prylar och avbildningar. Jag snubblar över Hammurabis lagtavla, mumifierade katter, minoiska vaser, rustningen av en murmillogladiator, sumeriska kilskriftstavlor, egyptiska barnleksaker, franska duellpistoler och självporträtt av Rembrandt. Helt absurt vad de knökt in prylar här. På mammas initiativ kommer vi tidigt och går raka vägen till Mona lisa för att få se henne innan salarna kloggas igen av kinesiska turistsvärmar och detta lönar av sig. Hon är mindre än man tror och ser vid första anblick inte mycket ut för världen, det är i någon minut svårt att förstå att man står vid den mest kända och värdefulla tavlan i världen. Men! Det är sannerligen någonting speciellt med henne, svårt att sätta fingret på, men att hon är just så anspråkslös och blygsam är vad som gör henne charmig och lätt att titta på, detta om något gör att hon sticker ut (Inte bara faktumet att hon har en helt egen utställningsvägg och står ensam mitt i en sal). Väldigt värt att ha fått beskåda även detta i sina dagar!

Utöver detta får vi även se Paris modekvarter, fyllda med  överdådiga etablissemang som Ritz och modebutiker med störtlöjligt priserade sandaler, trosor med diamantinlägg och handväskor designade så att de omöjligt kan bäras utan problem. Varje butik är helt tom, liksom gatan utanför och varje dörr har en bister vakt ståendes med händerna över skrevet och bakåtfällda axlar.  Det är minst sagt roligt att skåda allt detta. Vi traskar även upp mot Montmartre och jag får se Moulin Rouge och höra la vie en rose klinga mellan husen, lyssna på en visslande liten dam, spelandes ett handvevat Positiv med handen runt ena örat för att finna ton. Att efter en liten exkurs på egen hand återkomma för att se mina föräldrar sitta i skuggan av Sacre Ceur med ett glas rött, finurliga blickar och breda leenden gör mig gott och jag står och minnesfotograferar dem någon minut innan jag slår mig ned med dem igen. Hursomhelst så vandrar vi runt här och jag plågar mina stackars föräldrar med något för långa och ibland helt ovidkommande historiska anekdoter om alla storverk vi slår knäna i eller ser i fjärran. Då och då tar pappa initiativ till att sätta sig ned och ta en öl eller dylikt och både jag och mamma protesterar endast teatraliskt då även vi mer än gärna sätter oss, vilar fossingarna och spanar på folkvimlet eller de enorma strukturerna runt oss. Vi shoppar, hälsar på den stackars bartendern i hotellet som aldrig tycks få gå hem till sin fru, testar godis på utemarknaden i de latinska kvarteren, luktar på blommor och pratar om allt och ingenting.

Vi äter brieost och äter baguette nere vid seines vatten under Tulleriparken och folkskådar i gatuhörn beväpnade med den till synes omåttligt populära Aperol spritzern. Efter nogranna studier konstaterar vi att 92% av alla fransmän är trådsmala och röker två-tre paket cigaretter om dagen. Plötsligt verkar den fiktiva "Franska frukosten", skämtsamt bestående av en kaffe och en cigarett varken omöjlig eller skämtsam längre. Om de käkar upp filtret när de rökt klart så kanske de får i sig tillräckligt med kalorier för att orka med att utbilda turister i det franska språket under förmiddagen. Vem vet? Livet är fyllt av dessa gåtor och mysterier.

På tal om rökare: På Rue de Derscartes hittar vi en restaurangen som är döpt som en hyllning till ett av filosofens mest kända verk; La Méthode. I denna får vi se den mest franska fransyskan i Frankrike, eller snarare den mest parisianska parisaren i Paris. Hon är som hämtad ur en stiliserad poster från Belle époque, en trådsmal varelse, lite väl ung för att sitta och kröka med mörka intensiva ögon och kort hår. Hon sitter med benen i kors och stödjer sig med en armbåge på bordet medan hon pimplar vitvin, pratar nonstop och rullar magra cigaretter som hon röker nonstop under kvällen. Det finns en härlig, rebellisk och livsbejakande aura över det hela och påminner om den något mer grovkorniga ungdomskulturen i Berlin festkvarter. Vi råkar vid just detta tillfälle beställa trerätters för ett ok pris men efter att ha suttit och käkat i över en timme så bestämmer vi oss för att inte göra det igen, att smörja kråset är en sak men någon måtta får det vara.

Staden är sammanfattat en plats med många saker man bör se en gång i livet, har god mat och många mysiga ställen att promenera runt och sitta ned i, men det är en storstad så fötter är ömma, börsen svider något och sinnesintrycken är många.